Jag ägnar möjligen orimligt mycket tid i Facebookgruppen Litteraturgäris. Det blir ofta rundgång i diskussionerna. ”Är inte Ett litet liv sjukt överskattad?” (Svar nej.) ”Tips på bra bokcirkelbok?” (Mitt ständiga tips: Väggen av Marlen Haushofer.) ”Färgsortering av bokhyllan, hiss eller diss?” (Hiss, men så har jag också ett väldigt visuellt minne. Det är mig du ska be om hjälp på biblioteket om det enda du minns om boken är att den är grön med gula bokstäver.)
Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?”
Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.
Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.
Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.
I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.
Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.
Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min c-uppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.
