Det går magsjuka på dagis. Endast 8 barn av 30 var där idag. Jag är inte ett dugg orolig. Nu kommer väl Edith börja spy bara för att jag skriver detta, men damn, vad frisk den ungen är! Hennes kompisar är hemma varannan vecka men hon står pall mot det mesta. Magsjuka har hon haft en gång i sitt liv och det var innan hon ens började på dagis. Hon blir enbart sjuk vintertid då riktigt tunga förkylningar går. Ibland kan de ringa från dagis och säga att hon är hängig. När vi hämtar hem henne har hon en grad för hög temp i en halv dag, sedan är hon åter superpigg. Detta är ganska anmärkningsvärt med tanke på att undertecknad har haft riktigt kasst immunförsvar i perioder. Man kan fråga sig vad vi gjort för att åstadkomma detta motståndskraftiga barn? På dagis är det jättenoga med hygienen, lär barnen att sjunga Blinka lilla stjärna medan de tvålar in händerna, och spritar alla ytor flitigt. Men det är som sagt många barn som är rätt sjuka ändå… Här hemma är vi lite tvärtom, ibland blir diskbänken bara avtorkad en gång i veckan och dammtussar finns det gott om. Vi är inte ute timtal varje dag utan hänger hellre framför tv:n om vädret är trist. Vi är helt enkelt precis så som man inte ska vara. Och det funkar skitbra!

Det finns de som säger att deras tvååringar bara vill klä sig i rosa och vägrar andra färger. Det tror jag inte ett smack på. Det handlar helt om hur många alternativ man ger dem, enligt min övertygelse, och en tvååring som alltid klätts i rosa tror förstås inte det finns någon annan färg. Edith har sedan födseln haft varje tänkbar färg i garderoben (även om korall och marinblått varit underrepresenterade, den första färgen på grund av allergi från min sida, den andra eftersom Sebastians mor är väldigt förtjust i den och han därför fått klä sig så mycket i den under sin uppväxt att han nu inte står ut med den) och jag har aldrig varit med om att hon nekat en färg. (Däremot vissa färgkombinationer; har jag närt en fashionista vid min barm?) Däremot har hon nu, vid fem års ålder, börjat uttrycka en stark vilja vid påklädningen. Min svaghet velourbyxor bojkottar hon helt, det ska vara leggings eller strumpbyxor. Aldrig jeans. Det kan jag dock relatera till, jag äger själv bara ett par och de bärs inte alltför ofta. Hon måste förstås få klä sig i det hon tycker är bekvämt. Jag försöker överhuvudtaget inte begränsa henne utan låta henne välja själv. Det blir allt svårare men jag brukar sätta gränsen först vid opraktiska kläder. Brukar. Men när barnets ögon tindrar och hon säger “åååh….!” om ett plagg är det så pass unikt att jag blir en svag morsa som tänker “klart hon ska ha den där”. Även om det är en blomprydd satinjacka som kommer bli smutsig på ett kick.

Två månader och tre H&M senare har jag en unge som går med händerna i satinjackans fickor och säger “yeah yeah yeah”. För mig framstod jackan som gullig, för henne är den tuff. Jag fick mig en tankeställare.

Skorna ville jag egentligen ha själv men jag får inte plats i storlek 29 så jag hoppades att ungen skulle älska dem lika mycket som jag. Jag hade tur. Och känner mig samtidigt lite som en sån morsa som låter (tvingar) sin dotter dansa balett för att hon själv har två vänsterfötter…

- Mamma. Nu ska du få ett tips. Kom ihåg: Kärlek. Löften. Pengar. Och vi.

Det är väldigt mycket rollekar nu. Oerhört underhållande. Nyss hade jag följande konversation som bakgrundsljud.

- Va, heter du Snövit? Jag hatar snö så jag vill aldrig mer träffa dig, jag vill inte få snö på mig!
- Men jag är ju inte gjord av snö, jag heter Snövit för att jag äääälskar snö, det är så härligt!

Det är kul att prinsessorna pratar om annat än baler. Edith stannar ofta framför tidningshyllan och ooooh-ar och aaaah-ar framför tidningar med Askungen och Barbie, ofta för att dessa ofta kommer med plastiga men glittriga presenter såsom pennskrin, speglar och dylikt. Jag tycker inte det är väl investerade pengar men Ediths pappa, som är av den mer curlande sorten, har svårare att stå emot den bedjande blicken. Lyckligtvis bryr sig barnet inte så mycket om själva serierna utan föredrar pysslet, som dock är av varierande kvalitet. Para ihop prinsessan med rätt halsband är ett inte helt ovanligt tema. Törnrosa och Co. tycks helt enkelt ha lite väl ytliga intressen. Men i Ediths värld ägnar de sig alltså åt mer varierande aktiviteter. Det har dock inte alltid varit så. För några månader sedan började hon plötsligt hävda att prinsessor inte kan slåss mot drakar, bara prinsar. Detta trots att vi läst Så gör prinsessor hundraelva gånger, och fastän vi hänvisade till just den boken stod hon på sig. Influnserna från dagiskompisarna sken igenom väldigt tydligt kan jag tala om… Det är ofta så, har någon på dagis hävdat något så är den kompisens ord lag. Ju mer man säger emot desto bestämdare blir hon.

Just denna period med vad prinsessor [inte] kan fick ett abrupt slut. En dag när vi pratade om något helt annat sa Edith helt apropå:

- Mamma, jag tycker det är konstigt att när jag är med I*, då tycker jag mest om rosa, men när jag är ensam, då tycker jag mest om ljusblått.

Och sen var hon som vanligt igen.

*I = den alltid rosaklädda dagiskompisen som asgarvade när hon fick höra att vi köpt en prinsesskrona i födelsedagspresent till en pojke.

En internetkompis har precis fått sitt tredje barn, första sonen. Jag blir alldeles bestört när jag läser om hur den bara några dygn gamla pojken när han protesterar under PKU-testet (ett blodprov som tas i handflatan eller under fotsulan - gör garanterat ont) blir kallad arg, tuff och häftig. Tänker genast på testet som gjordes för några år sedan, då man spelade upp bäbisskrik för en grupp vuxna och de fick gissa varför barnet skrek. När de fick veta att det var en flicka som skrek var hon ledsen och rädd. När en pojke skrev var han arg. Efteråt fick de veta att de hade fått lyssna på samma skrik två gånger. Otroligt talande för de allmänt rådande könsförväntningarna som väldigt många har, medvetna eller icke.

Jag räds de förväntningar som kommer läggas på detta nya barn, oavsett vilket kön det har. Men kanske är jag mest rädd för hur det kommer bli om det är en pojke. Hur lär jag honom att ta för sig men inte ta över, att släppa fram flickorna? Att känna och visa det han känner? Att han inte behöver vara herre på täppan?

Det känns svårt. Men kanske inte övermäktigt. Blev så glad när jag läste en annan internetväns statusrad som har, jag citerar, ett barn som blir retad i skolan för att han har nagellack. men står på sig och går till skolan med nagellack dag två. “det är deras problem som inte förstår att flickor och pojkar kan ha och göra samma saker”. Så jävla bra gjort. Så jävla bra uppfostran. Jag hoppas jag också lyckas.

Edith är glad över att få syskon, det finns det inga tvivel om, men jag undrar om hon inte börjat visa lite reaktioner på att bli storasyster. Lite har jag hört om storasyskon som plötsligt “blir små” när de förväntas vara störst. Vi har inte uttryckligen sagt något sådant till henne, inget “när ditt syskon kommer får du som är störst visa hur man gör” eller dylikt. Däremot har det blivit lite för mycket “sådär gör inte en femåring” på sistone, i synnerhet vid matbordet - mer om det vid ett annat tillfälle - och hon är väl inte dummare än att hon kopplar ihop den förväntningen med att hon snart inte är det enda barnet i familjen.

Vad är det hon har gjort då undrar ni? Riktiga odågefasoner är svaret.

Till vänster: ett över två meter långt tuschkonstverk precis bakom soffkanten. Försvaret? “Jag trodde inte ni skulle se…”
Till höger, en decimeterbrett område med bortpillad färg precis vid mina huvudkuddar. Detta tilltag är så färskt att vi inte hunnit konfrontera henne. Och vad fan säger man? Hon gjorde liknande grejer för tre år sedan, då var det mer förståeligt men också lättare att få henne att lyssna. Nu ser hon skuldmedveten ut i en kvart och hittar sedan på något liknande. Nya Skrållandockan har numera tuschdekorerade ben. Må så vara, men jag vill inte ha nerklottrade väggar. Frågan är om man vågar måla om. Jag litar nog inte på att det inte kommer hända igen. Tuschpennorna är förvisso undanstoppade - inte som straff, mer ett uppgivet försök att få henne förstå handlande och konsekvens - men vem vet vad hon kan hitta på. Jag står handfallen. Vad gör man? Jag gissar att det inte är ovanligt - men det är ovanligt för henne.

Jag skriver en del om graviditeten på Facebook, dock långt ifrån lika frekvent som när jag väntade Edith. Har väl annat för mig… För er som inte är medlemmar där kan jag berätta att vi varit på ultraljud och sett en välmående bäbis som låg på knä och gjorde kryprörelser. Hen är beräknad att komma ut den 4 juni och fastän det känns som ett väldigt bra datum är det så vansinnigt lång tid kvar med tanke på att foglossningen redan är här med buller och bång. Edith får hjälpa mig med skoskydden när jag lämnar henne på dagis - på den nivån är det. Sa jag inte redan när jag väntade henne att “det här kommer jag inte kunna göra om medan hon är liten”? Trots alla olyckskorpar som hävdar att det kommer bli för stor åldersskillnad för att de ska kunna leka tillsammans känns det här som ett alldeles lagom åldersspann.

För Edith är detta fortfarande ganska abstrakt - det kommer det nog vara tills ungen kommer ut - men när hon pratar om det så är det med glädje. Ofta handlar det om saker hon ska ge till bäbisen - “den här är ju för liten för mig mamma, det kan min lillasyster eller lillebror få!”. Apropå det sista har jag fått en del frågor om ifall hon hellre vill ha en syster än en bror, men nä, inga sådana önskningar, hon har inte reflekterat över bäbisens kön en enda gång. Man har väl närt en feminist vid sin barm!

Edith dricker vatten i sängen på kvällen. Hon sätter glaset mot munnen lite väl häftigt och råkar spilla.

Pappan: Oj, blev det blött här på täcket? Då vänder vi på det.

Edith: Ja. Faktum är att elefanten också blev blöt.

Edith när hon fick veta att hon ska bli storasyster:

- Om vi flyttar tågbanelådan ditåt så den står nära hyllan, och flyttar staffliet åt andra hållet, då kan bäbisens säng stå framför fönstret i mitt rum.

Nu är födelsedagsfirandet avklarat och Edith fick jättemycket presenter så jag har rensat i listan nedan och vill än en gång tipsa om att inför julen ge upplevelser: en paketresa till Liseberg, biocheckar, Skansenbesök, presentkort på Busborgen…

Överstruket = någon har hunnit köpa den, välj något annat!

Edith och jag tittar på Lilla Aktuellt. Där är ett inslag om Berlinmurens fall och en lågstadielärare visar sina elever hur man kan bygga en egen mur (något tveksamt påhitt att ha i en klass med sjuåringar, men…). Edith funderar när ett av barnen på TV säger att folket som bodde i Berlin förmodligen var ledsna när de inte kunde hälsa på varandra.

E: Men varför gjorde de så? Stängde in folk? Det är ju jättedumt.
Jag: Jo, det var riktigt dumt gjort. Men folket bakom muren hade också bra idéer, de ville bygga en värld som var rättvis. Men de gjorde en massa dumma beslut och så blev det fel i slutändan. De som bestämde där byggde muren för att de var rädda.

Vi diskuterar en stund, om hur en rättvis värld kan se ut. Att det inte kan vara så att alla kan vara jätterika samtidigt, utan att om en är rik så betyder det att många är fattiga. Men om man delar rättvist, så kan alla i alla fall ha så att de klarar sig. Ett av inslagen på Lilla Aktuellt handlar om att killar oftare får dyrare julklappar än tjejer.

E: Det vore ju bättre om ingen var fattig. Att killar och tjejer får lika mycket julklappar.

Edith tar en stor kudde i soffan.

E: Kom nu pappa! Upp på kudden, så åker vi till en rättvis värld!

Det är ett ständigt skapande här hemma, ibland förstår jag inte var hon får sina idéer ifrån (det finns förvisso de som tycker att undertecknad är ganska kreativ, men det är ingenting mot ättelägget, jag lovar!). Tyvärr finns det inte utrymme att spara alla skapelser, men jag försöker föreviga dem med kameran i den mån jag minns. Här är två favoriter från senaste tiden:

Klart dockan ska ha en pulka. Funktionell åtminstone på parketten.

Det här gör mig så rörd! Eftersom prinsessor är det finaste som finns enligt Edith (en diskussion i sig, men vi tar den inte just nu) är det här den yttersta komplimangen. Denna gjordes på en whiteboardtavla storlek större och det var en stor sorg att jag inte kunde ta den med mig.

När ens barn kommer och dystert frågar om hon inte kan få fylla år på hösten istället för på vintern är det lätt att få lite dåligt samvete över att barnets födelsedag nästan sammanfaller med julafton, trots att detta inte var någonting vi planerade. Det slog mig då att ungen faktiskt har ett av sina två namn i almanackan, så i lördags firade vi Edit(h)-dagen här hemma. Vi försökte dock förklara att namnsdag och födelsedag är två händelser av olika kaliber, men Edith ville ändå bjuda in kompisar och ha kalas. När hon äntligen givit med sig motsade vi oss själva genom att dels göra tårta, dels ha köpt en alldeles för dyr present: en pratande Wall-E. Egentligen är en Bamsetidning eller bokmärken mer lämpligt som namnsdagspresent, men Wall-E var på rea och han är ju så söööt… så det bidde som det bidde. Och när man ser henne prata med sin älskade robot går det bara inte att ångra sig.

På bussen:

Edith: Kungen ger oss pengar.

Pappan: Nej, det är faktiskt tvärtom. Vi ger kungen pengar. Alla vuxna som arbetar måste ge ifrån sig pengar, som kan gå till vägar, sjukhus, skolor och allt sådant. Och en del av de pengarna betalar vi i skatt till kungen, så att han kan fortsätta vara kung.

Edith sitter tyst en stund. Sedan:

Ja. Men det vore bättre om kungen dog, då skulle vi inte behöva ge honom några pengar.

Edith: Gonatt Mimmi.
Jag: Eh, jaha, gonatt Edith. Kallar du pappa för Sebastian också?
Edith: Japp. Och förresten, säg inte Edith till mig, säg Stina. Jag har bytt namn.

När jag flyttade hemifrån fick jag med mig fem tjocka fotoalbum. Min mamma har suttit under min uppväxt och klistrat in bilder samt skrivit kommentarer till dem. Jag är så otroligt glad för dessa välbläddrade album som är bara mina. (Syskonen har också egna album, men inte lika många - fördelen med att vara äldst.) Sebastian har inte ett enda album, inte ens hemma hos sina föräldrar. Jag har lyckats rota fram ett par bilder på honom som barn men önskar det fanns fler.
Min ambition redan innan Edith föddes var att hon också ska få egna album. Jag fotade otroligt mycket när hon var bäbis, gud vad bra med digitalkamera! Fast i efterhand har jag insett att det är en styggelse att kunna ta tusen kort i månaden. Hur ska man kunna välja vilka man ska framkalla? Jag har genom åren framkallat några bilder då och då, men de har blivit liggande i en låda. Som blivit två lådor. Och fortfarande ligger mappar med tusentals bilder på datorn… Det är mitt dåliga samvete som jag nu ska ta itu med. Denna sommar ska jag styra upp mapparna, lådorna och albumen. Förra veckan gick jag igenom mappen “Ediths första halvår”. Den innehåller 300 bilder nu och då har jag rensat bort säkert fyrdubbelt så många. Det tog sin lilla tid och då har jag hennes fyra hittills levna år framför mig.
Två paket från Extrafilm dunkade ner på hallmattan imorse. Första leveransen avklarad. Jag ska försöka hitta lämpliga fotoalbum på stan idag. Min mamma köpte vanliga pärmar med vit kartong och klistrade in varje foto, ett och ett. Det tålamodet har bara inte jag. Synd, för det blir snyggast. Men jag måste ju dessutom göra album som får stanna här i hemmet när Edith flyttat ut och med tanke på hur många foton som redan är framkallade är vi uppe i säkert sex album redan. Hisnande. Jag får kalla fötter. Men jag SKA genomföra detta nu och lita på att jag om vi får fler barn inte ska skjuta upp det lika länge.

- Jag vill inte heta Edith. Jag tycker inte att det är ett fint namn.
- Vi som tycker det är världens finaste namn! Vad vill du heta istället?
- Stina. För jag tycker om Saltkråkan.

Tur att hon inte har laglig rätt att fatta beslut av denna art ännu, kanske hinner hon ändra sig innan hon blir 18. Jag hoppas det. Trots att jag har flera “namnbytare” i min närhet - mamma bytte för länge sedan eftersom att hon tyckte sitt förnamn var så fult, och svägerskan bytte namn för något år sedan - känns tanken på att mitt barn skulle vilja ändra namn väldigt främmande. Jag skulle bli så himla ledsen! Vi funderade länge och väl innan vi hittade Ediths namn, och det stämmer egentligen inte det som står ovan, att det är världens finaste namn - eller jo, NU tycker vi det, men vi valde det framför allt för att vi tycker det är ett starkt, lagom ovanligt namn. (De litterära referenserna är förstås ett plus men var inte alls avgörande.) Tänk då om hon en dag skulle komma och säga att hon inte trivs i sitt namn. Hemska tanke. Och hur vänjer man sig? Hon ÄR ju Edith, det dröjde bara något dygn innan hon för oss var ett med sitt namn. Hur ska det då kännas efter flera decennier? Jag har aldrig hört någon säga svägerskans nya namn, varken om eller till henne. Med min mamma var det annorlunda, hon har kallats för sitt smeknamn sedan yngre tonåren och jag har nog bara träffat två personer som faktiskt använt hennes riktiga namn. Om Edith vill byta namn någon gång i framtiden kanske jag kan fortsätta kalla henne Gruffalon?

Det blir inte mycket skrivet här. Tiden och orken finns inte, knappt ens till umgänge. Men idag tog vi oss tid och råd att göra en utflykt tillsammans, till andlöst vackra Ängelsberg.