Jag får aldrig behovet att ilsketwittra ”fel låt vann!” efter Mello. Känner sällan starka känslor kring priser och utmärkelser överhuvudtaget. Men när Augustnomineringarna tillkännagavs tidigare i höstas, då hade jag lust att kvällstidningsrasa. Jag har sedan jag läste den varit tvärsäker på att Klara Krantz Under odjurspälsen skulle bli nominerad. Huvudpersonen Signe är den mest komplexa och mänskliga tonårstjej jag någonsin stött på i en bok. Krantz skildrar Signes tankar och infall med enorm fingertoppskänsla och det jag uppskattar mest är att hon låter Signe vara kåt och osympatisk. Känsligheten i skildringen gör att läsarna kan förstå Signes motiv bakom att låtsas vara en uppdiktad person på ICQ istället för den osynliga person hon är i skolan, samtidigt som vi kan tycka att hon är för taskig mot den likaledes udda manga-Magnus. Man måste inte vara så jäkla likeable för att få existera och slippa att bli mobbad.
Jag hade lätt att känna igen mig i Signe och kunde ibland närapå kallsvettas av påminnelsen om hur det är att vara tonåring: att kroppen och själen påverkas av en massa nya hormoner, samtidigt som man känner sig alienerad från sin omvärld, samtidigt som man är hemligt dödskär, samtidigt som man ibland blir paralyserad av insikten att man inte förstår varför vi finns.
Obs: Fågeln i mig flyger vart den vill var för mig den självklara vinnaren i sin prisklass utifrån de titlar som var nominerade. Men bland dem saknades helt klart en starkt lysande roman.
