lipsill.com

Hur många kommer ihåg Fantastiske Wilbur, apropå förra inlägget om bra filmer för barn? Åh om den gick att få tag i, skulle vilja visa den för mina barn.

Ja, angående rubriken alltså. Egentligen skulle jag skriva att C:s tal äntligen lossnat. Det skramlade till i ordförrådet och han började säga tvåordsmeningar på samma gång. Fortfarande lite oartikulerat, är man inte jättebekant med honom kan han vara svårtolkad. Här ett urval av det mest förekommande orden.

Lant – varmt
Tätte – grädde
Tänga – stänga
Bante – elefant
Bam – napp
Mamma
Babba – Pappa
Ditta – sitta, titta
Benan, menan – banan
Brumbrum, tut tut – bil (duh)
Pake – spöke
Jinga – ringa
Ball – pall, boll
Hopp
Ticka – trycka, cykla
Laam – Kram
Pall – pöl

Han är mycket för korta uttryck och alla slags ljud. OOOJ! OOOH! Drama queen, visst serru.
Jag tycker det är lite märkligt att han inte har något ord för sig själv eller för storasyster. Inte heller har han ord för olika sorters föda, men det beror nog på att han är bra på att göra sig förstådd med kroppsspråk.

Det blir inget dagis denna vecka heller. C är förvisso pigg nog men får inte komma tillbaka förrän klegget i ögonen är borta så ingen smittas av ögoninflammationen. Det innebär två veckor hemma i lägenheten, dessförinnan tre dagar på dagis, och innan det en vecka förkyld hemma. Skitmånad som lett till skitvanor. Framför allt har C fått se oerhört mycket på film. Jag tänker inte ha dåligt samvete för ingen av oss hade orkat annars, men det känns ju inte optimalt med en knappt tvååring med fyrkantiga ögon. Har åtminstone försökt hålla mig till vettiga, lugna barnfilmer. Efter att ha hört Molly Mus-vinjetten hundrafemtielva gånger gick vi över till Alfons-boxen. Den är mestadels bra. Alfons & Milla är jättejättedålig. ”Såklart leker han inte med tjejer. Såklart!” Om jag trodde att C förstod innebörden skulle han inte fått se den.

Till sin tvåårsdag önskar C sig Vem?-filmen och Snuttefilmen med Apan fin. Finns det andra filmer som är lämpliga för lillskitar?

I extremt sällsynta fall roar han sig själv…

Åh gud. E har lånat en skum och obehaglig film på bibblan: Panda panda, en japansk animerad könskonservativ psykos. Handling: ensam liten flicka stöter på pandabäbis med pappa, vill bli adopterad av dem. Pandapappan säger: ”Det är svårt att bli mamma åt någon när man redan är pappa, men jag kan bli pappa eftersom jag redan är det”. (Briljant dialog – check.) Flickan skriver till sin farmor: ”Jag har fått en pappa, och ett litet barn.” Sedan ger hon pandapappan pipa och portfölj så han kan gå till jobbet, för det är vad pappor gör. Pappan gör runt med ett stort Totoroflin och säger ”det är jag som är pappa”. Vinjetten är kanske bäst av allt:

Mamma, mamma
mamma med sina blommor
Pappa, pappa
pappa med sin pipa
Pa-pa-pa-pa-pa-pa-panda!

Jag lider svårt. Så även C vad det verkar. Han har fått en Xboxkontroll utan batterier att leka med (eftersom han blir hysteriskt glad så fort vi ska kolla på film i Xboxen och tror att han ska få spela). Nu verkar han förbryllad, som över att han inte lyckas stänga av filmen, och springer hela tiden fram till mig och pekar på tv:n. Önskar jag kunde stänga av men E tycker det är bra. Oh lord. Tur att hon lånade Alla vi barn i Bullerbyn också. Ibland behöver man verkligen påminnas om att det finns bra barnkultur. Barnkanalens utbud är verkligen en paradox. Denna vecka visas Ebba & Didrik klockan 9. Så himla bra! När jag var liten hade vi det på VHS så jag har plöjt hela serien måånga gånger, men nu i vuxen ålder lägger jag märke till helt andra saker, som att Fredrik Reng faktiskt är en ganska hård pappa. I vilket fall som helst är det en serie som åldrats med värdighet.

Efter Ebba & Didrik visas Pingvinerna från Madagaskar. Höjden av vedervärdighet.