För mitt fan

Posted on 22/02/2012

Man vet att man har liten fanbase när ens mor är den enda som efterlyser inlägg. För henne gör jag å sidan allt. Svårt att skriva något när tankarna bara vill kretsa kring Jobbet som jag inte tänker skriva om förrän om jag får det, vilket jag inte tror jag gör, men jag kan inte ge upp hoppet och arbetsintervjun kändes väldigt bra. I want it badly. Men det försöker jag undvika att tänka på. Istället tänker jag på detta:

- E är så himla sur nuförtiden.  Varenda dag när jag hämtar på fritids går hon från glad och skuttande till nedpekande mungipor och axlar på en sekund. Hon ser ut att lida svårt varenda stund i sin familjs sällskap. Detta är enormt påfrestande och det krävs stor ansträngning av mig att hälsa glatt vid hämtningen trots att jag vet vilket bemötande jag kommer få. När jag försökte få klarhet i varför det är såhär konstaterade hon bara att hon hade roligt i helgen hos mormor och morfar och att det roliga tog slut när hon kom hem. Föga förvånande, men måste det innebära att hennes vardag är direkt plågsam, eller är det här en allmän sjuåringsattityd?

- Jag är inne på tionde dagen med en smärtande högerhand. Eftersom jag förstod att Vårdcentralen bara skulle säga åt mig att avvakta lite till ringde jag dit först dag 7. Det visade sig att alla läkare ska ha sportlov och att jag inte får komma dit förrän om två veckor. Så här går jag och biter ihop av smärta vid grönsakshackning och blöjbyten. Försöker ändå vara tacksam för att det är jag och inte barnen som mår dåligt. På dagis har både vattkoppor och en hög feber florerat på sistone, men den tidigare så lättsmittade C har förblivit frisk trots att hans egen far gått här hemma och snorade. Förvisso tycker jag gott vi kunde tagit de där vattkopporna nu. Det är ju inte så att jag har så mycket bättre för mig.

- Det som tar oproportionerligt stor tankekraft just nu är hen-diskussionen. Varför den blossat upp såhär mycket just nu vet jag inte, jag själv har använt ordet i ett par år nu. (Och mina barn mår hur bra som helst trots detta, thank you very much.) Så fruktansvärt tröttsamt med alla okunniga ”jamen könen ÄR ju olika”-inlägg. Det är fan ett under att mänskligheten överlevt trots sin dumhet och ovilja att utvecklas.

Så, nu har jag ordbajsat lite. Kommenterar du nu då mamma?

Posted in Barn & föräldraskap, Genus & feminism, Livet | 2 Comments

Barnsligt ego

Posted on 15/02/2012

Om precis en månad fyller jag 30. Say what? Jag krisar inte, men det beror kanske på att jag inte riktigt fattar vad som hände. Jag som är så barnslig, det vet jag inga andra trettioåringar som är. Till exempel tänker jag vara så barnslig att jag skriver en överdådig önskelista, lika bra att passa på när man fyller jämt menar jag. (Fast jag känner mig nödd och tvungen att lägga till att jag är medveten om att min familj inte består av miljonärer. Jag tillåter mig ändå att drömma stort.)

En kitchen aid. Fast jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken färg jag föredrar.

Av min syster som jobbar på salong har jag önskat mig fiskpedikyr och klippning.

Av förslagsvis min far önskar jag mig hjälp att tapetsera ett skåp.

Jag önskar mig ett konstverk (helst en teckning) av konstnären Sofia Bergfeldt. Tur att jag känner henne!

En lyxig tårta vill jag ha i år. Den behöver inte vara sådär snygg men får gärna innehålla maräng, ganache, sylt, grädde, kanske något syrligt. Inte så gärna vaniljkräm eller mörk choklad, absolut inte inlagda mandarinklyftor eller marsipan.

Gröna krukväxter vill jag ha. Jag gillar sådana med runda små blad.

En blombukett vore fint också. Jag är väldigt förtjust i ranunkler men nejlikor och tulpaner är trevliga de med.

Muminskålar förstås. Jag samlar på dem. Allra helst vill jag ha den överst (Primadonnas häst) men den kommer ut först i april. Retroaktiva presenter går ju bra det med dock! Rose garden var en säsongsskål och är också svår att få tag i, men Mymlans mamma kan köpas nu, den är också superfin. (Ja jag är en nörd, vore det bättre om jag samlade frimärken tycker ni? Nä just det.)
[De skålar jag redan har: Mårran, Muminmamman, Filifjonkan, Hatifnattarna, Polismästaren, Äventyr, Snorkfröken, Mumintrollet, Mymlan, Lilla My, Bubblor, Kärlek.]

 

Denna klocka. Finns på Global living här i stan och på Urban outfitters i Sthlm.

Jag vill gå på teater, till exempel Fem kända musiker döda i seriekrock

Annars spelas Ljust och fräscht i stan dagen efter min födelsedag, det vore kul att få se den tillsammans med maken, och kanske rentav få gå ut och äta middag först.

Knäppa halsband är lite av min grej. Det måste inte alls vara en visselpipa på, det kan vara en Rubiks kub eller en cykel eller vad som helst.

Det som är kvar på listan från i julas, kanske allra helst Popkultspelet.

En systemkamera. Kanske inte just denna dock. Det är en så omöjlig önskning att jag inte satt mig in i de olika modellerna. Likväl ska den stå på listan.

 

Annat som skulle göra mig glad: en extern hårddisk, ögonskuggor från Make up store, strumpor från Happy socks (storlek M), Indiskas vanliga dricksglas (samlar på dem med, köper ett i varje färg), presentkort på Åhléns och Lagerhaus, Shea body butter från Body shop, livstidskonsumtion av Pepsi Max.

(Jag önskar mig inte: en överraskningsfest och Trisslotter.)

Posted in Teman, enkäter, listor & sånt | 7 Comments

It’s a wonderful wonderful life

Posted on 13/02/2012

Jag = labil. Tänker mycket på framtiden och då är det förtvivlan i ena stunden, hopp i nästa. Vill inte skriva så mycket om det nu eftersom det är jobbrelaterat. Däremot kan jag skriva cirka en roman om C. Han är så gullig så gullig (<– obs, mantra!) men jag blir TOKIG av att springa efter honom. Idag fick jag hämta vrålande ettochetthalvtåring från E:s rum femton gånger på två timmar. Nej, han kan inte vara därinne, han gör kaos på nolltid. Måste montera en hasp eller dylikt på dörren, fast då blir hon ju å andra sidan inlåst. Oh bother. Taggtråd?

Förra veckan skulle S jobba kväll och jag bävade rejält inför att behöva ta matlagning och nattning och hela alltet själv. Jag hade inte sovit (C kommer in till oss varje natt nu) och dagen var så oerhört deprimerande och grå. Tänkte därför att jag skulle slå två flugor i en smäll genom att promenera med barnen till Netto för att dels fördriva tid, dels köpa upplivande tulpaner som de enligt reklambladet skulle ha till extrapris. På vägen dit klättrade C halvvägs ur vagnen hundrafem gånger och väl där var förstås tulpanerna slut. Netto är en sjukt destruktiv affär att handla i. Personalen ser ut att vilja dö. Jag köpte de muffins E valde ut – ”julmuffins med god smak av saffran”, my ass – och fick ännu mer framtidsångest när jag mötte kassasnubbens blick. Den saknade livslust. Jag kan jobba med vad som helst så länge jag inte hamnar på Netto, tänkte jag när jag gick därifrån. Sedan grät jag halva kvällen. Dagen efter var jag glad igen; fick ett oväntat telefonsamtal i lägligast möjliga tillfälle och köpte världens finaste väska på Myrorna. Hade dessutom tålamod med C nästan ända fram till läggdags. Så kom lördagen och jag dog tristessdöden. Ah, jag blir utmattad av mig själv. Kan det inte få vara lite vanligt hederligt lagom ett tag?

Posted in Livet | Leave a comment

Kommentar

Posted on 13/02/2012

Plötsligt älskar alla Whitney, säger sig ha gjort det sedan barnsben. Det kanske stämmer, det kanske inte stämmer. Jag dömer er inte, jag är också gripen av detta sorgliga. Jag har ingen direkt relation till henne, inget konkret Whitneyminne. Men jag tycker att knark är skit och att misshandlande män är skit. Nog så.

Denna är dock alltid med på mina festplaylists.

Posted in Media & populärkultur, Musik | Leave a comment

Med viss risk för upprepning

Posted on 05/02/2012

Maken till trist söndag! Jag orkar inte ens försöka formulera hur extremt lång och tråkig den varit. Istället, den där tv-enkäten jag hittade hos Älskade dumburk.

1. En serie som inte borde lagts ner?

Twin Peaks. Nu tycker jag att slutet trots allt är väldigt bra i sin hemskhet, men jag hade gärna velat ha mer ändå.

2. En serie du önskar att fler tittade på?

Eftersom jag ser det som min livsuppgift att sprida Battlestar Galactica får jag väl svara den, även om fanbasen är relativt stor.

3. Favoriten bland de nya serierna för säsongen?

Jag får nog säga Homeland, trots att tappat en del sedan den lovande starten.

4. Din favoritserie nånsin?

Faktiskt inte alls svår fråga. Battlestar Galactica.

5. En serie som du hatar?

2½ män, According to Jim och allt vad skitserierna på trean heter.

6. Ett favoritavsnitt av en favoritserie?

Eftersom jag är en sjuk typ som gillar hemskheter: avsnittet i Lilla huset på prärien när Mary blir blind. Älskar det och bölar ögonen ur mig samtidigt. Visste ni att Melissa Sue Anderson var kritisk mot manusförfattarna för att hennes karaktär råkade ut för så mycket skit? Jag förstår henne, det är så jävla synd om Mary.

7. Sämsta avsnitt av en favoritserie?

Kan inte komma på ett specifikt avsnitt, men sidostoryn i Twin Peaks när James hamnar hos nån blond donna med skum chaufför suger verkligen.

8. En serie alla borde se?

Mot alla vindar. 70-talet när det var som bäst. Och soundtracket liksom! (Den instrumentala versionen var min och makens bröllops”vals”.)

9. Bästa scenen nånsin?

Lite vagt för att inte spoilra för oinvigda: den med All along the watchtower i BSG.

10. En serie du inte trodde du skulle gilla men visade dig älska?

Kan inte komma på någon. Känner mig själv väldigt bra antar jag.

11. En serie som gjorde dig besviken?

Jag kan förvisso inte påstå att förväntningarna var skyhöga, men True Blood är verkligen överskattad. Jag gav den 1½ säsong eftersom alla svor på dess genialitet, sedan gav jag upp och har varit lyckligt förskonad från Tara sedan dess. Gillar inte när man blandar drama och komedi på det sättet. Desperate Housewives är ett liknande exempel.
(Plus att vampyrer generellt är överskattade. Tacka vet jag zombies.)

12. Ett avsnitt du sett mer än fem gånger?

Om man bortser från slumpartade sittningar framför gamla Vänneravsnitt så har jag sett de flesta Twin Peaks-episoder minst fem gånger.

13. Favoritserie från barndomen?

Från mellanstadiet och uppåt: Lilla huset på prärien. I tonåren gillade jag Glappet, Rapport till himlen, Nilecity och Mitt så kallade liv. Vad jag gillade som barn kanske mina föräldrar kan fylla i?

14. Manlig favoritkaraktär?

Gaius Baltar och Helo i BSG. Agent Cooper förstås. Och farbror Edwards i LHPP.

15. Kvinnlig favoritkaraktär?

CJ Cregg i Vita huset. Abby Lockhart i Cityakuten. Laura Ingalls och hennes mor.

16. Guilty pleasure-serier?

Entourage! Tokgillar och skäms samtidigt.

17. Favoritminiserie?

Lätt Rapport till himlen. Har den på DVD of course. This is England ’86 var också jävligt bra överlag, om än med tveksamma inslag.

18. Favoritserie som började tidigare än 2000?

Twin Peaks ju.

19. Bästa cast?

BSG.

20. Favoritkyss?

När Carol och Doug återförenas. Man ba’, äntligen!

21. Favoritpar?

Jag vill nästan sno Dumburkens svar: ”Allison och Joe i Medium. Geoff och Kate i Doktorn kan komma. Niles och Daphne i Frasier. Eller varför inte Jamie och Adam från Mythbusters?”
Gör dock några tillägg: Audrey och Jack i TP. Rachel och Adam i Kalla fötter. CJ och Danny Concannon i Vita huset (trots att det aldrig blev något – hittills iaf, jag är bara på säsong 3.)

22. Favoritserieavslutning?

BSG. Egentligen är den inte fullkomlig men känslan av katharsis är så skön.

23. Mest irriterande karaktär?

Jag har ju svårt för Josh i Vita huset, men det får man tydligen inte säga. Dessutom har han tagit sig lite på sistone… Men Ted i How I met your mother är väl en riktigt trist typ, det får ni erkänna! Fast kanske inte direkt irriterande… Samma sak med Jessica i Homeland, så sjukt trist. Nej nu vet jag! Susan i Desperate Housewives. Och typ hela casten i Melrose Place. Samt den där superjobbiga tjejen Big love, vad heter hon nu… Romans yngsta fru.

24. Bästa citat?

- Oy with the poodles already!
(Gilmore Girls)

- Starbuck, what do you hear?
- Nothing but the rain.
(BSG)

25. En serie du planerar att titta på (ny eller gammal)?

Tänkte försöka se den där The Wire som alla pratar om dårå… Och så har maken och jag tagit itu med The Walking dead.

26. Största OMG-ögonblick?

I Cityakuten när Carter blir knivhuggen, ramlar, och tittar ut över golvet för att se Lucy ligga likblek och kallsvettig. Den bilden har verkligen etsat sig fast på näthinnan.

27. Bästa pilotavsnitt?

Jamen det är ju BSG. Eller Twin Peaks. Eller BSG.

28. Första tv-besatthet?

Ven’te, Bullen kanske? Eller möjligtvis Glappet.

29. Pågående tv-besatthet?

Downton Abbey. Jävligt jobbigt eftersom det inte finns mer att se. Samma sak med Sherlock, det är nästan så jag inte vill se det alls eftersom frustrationen över att genialiteten är över så snabbt (3 avsnitt per säsong, wtf?) är så stor.

30. Sorgligaste karaktärsdöd?

Förutom Rachel i Kalla fötter – hemskt hemskt hemskt – är det när små barn dör. Som Carters och Kems bäbis i Cityakuten. Eller Marys son som dör i en brand i LHPP.

Posted in Media & populärkultur, Teman, enkäter, listor & sånt | 2 Comments

Det är principen

Posted on 01/02/2012

Hej alla föräldrar!

Om några veckor kommer vi att börja åka skridskor. Se till att ditt barn har lagom stora skridskor och hjälm.

Jag letade förgäves efter meningen ”men om ni av någon anledning inte kan ordna det löser vi det på något sätt”, men icke. Det var slut där.

Ett par nya skridskor kostar minst 300 kronor. Skolan ska vara avgiftsfri. Hur går det ihop? Det gör det inte. Det gör det sällan på E:s skola (som är kommunal). Varje dag ska barnen ha med sig frukt hemifrån. Jag gissar, men vet inte säkert, att denna regel gäller fram till mellanstadiet. Året i förskoleklassen inräknat blir det 140 veckor. 140 veckor, fem frukter i veckan = 700 frukter. Äpple är väl generellt den billigaste frukten, men de flesta barn vill nog variera med ett päron eller en kiwi ibland, så säg att man lägger ner 2 kronor per frukt. På fyra år har man köpt frukt för 1400 kronor, och det är förutsatt att man bara har ett barn i lågstadiet.

Det spelar ingen roll att ett äpple är billigt, att det är nyttigt med frukt, att man förmodligen skulle givit sitt barn frukt även om det inte gick i skolan. Detta är inte en avgiftsfri skola. Addera matsäck varje fredag (krav i förskoleklassen), skridskor, utflyktsmat och vi kommer ännu längre från avgiftsfritt. Droppen var när vi med två dagars varsel häromveckan fick hem lapp om julgransplundring i skolan. ”Eget fika medtages (godis tillåtet).” En mening som tydligt signalerade TA MED GODIS! Det låg stora påsar med kexchoklad i kapprummet den fredagen och jag hoppades så att det inte var någon familj som var helt barskrapade efter julen, så att alla barn kunde få med sig åtminstone en liten chokladkaka, inte behöva stå utanför och se kompisarna mumsa.

Fattigdom är ett fruktansvärt stigma. Jag vet, för jag har varit den fjortonåringen som behövt räcka upp handen och säga att jag inte kan få fram femhundra kronor till skolresan, som fått höra klassen sucka när läraren konstaterat att jaha, då får vi göra något billigare. Jag har varit sjuttonåringen som stått bredvid och lyssnat på kompisarnas planer inför skolbalen, ”jag hittade en klänning på rea, bara åttahundra, och igår var jag hos frisören och gjorde en provuppsättning”. Jag har förundrat frågat kompisarna hur de har råd att åka till Mallorca. ”Men hallå Mimmi, jag är absolut inte rik, jag har faktiskt sparat skitlänge!” Jaha, okej. Men det innebär i alla fall att du har pengar att spara.

Mina föräldrar skulle nog haft råd att köpa frukt varje dag, men det finns de som tvingas vända varenda öre. 13% av barnen i Västerås lever i ekonomisk utsatthet.* Det är mer än var tionde unge. ”Har man inte råd att köpa frukt ska man inte skaffa några barn!” har jag hört sägas flera gånger. Vilken hemsk människosyn, vilken total avsaknad av empati! Vem som helst kan råka illa ut, och saknar man socialt och ekonomiskt skyddsnät är det inte långt till botten. Inget barn ska behöva lida för att mamma eller pappa råkade bli sjuk och inte längre får vettig ersättning. Inget barn ska behöva stå med nerböjt huvud när läraren frågar var skridskorna och matsäcken är.

Jag och maken mailade rektorn på skolan om detta förra året. Hennes svar var rent ut sagt patetiskt. ”Frukt – grönsak –morot – rotfrukt, ser vi som en del i barnets hälsofostran.” Inte ett ord om själva problemet, ingen medvetenhet alls om fattigdomsproblematiken.
Denna gång skrev S ett väldigt diplomatiskt men tydligt mail direkt till E:s lärare om vikten av att ta hänsyn till eventuellt mindre bemedlade familjer. Igår kom ett uppföljningsmail angående skridskorna där det stod att det finns möjlighet att låna på skolan. Så enkelt det hade varit att skriva detta från början. Kanske hade det inneburit en orosklump mindre för en fattig förälder.

*Källa: Har du inga gummistövlar?

Posted in Barn & föräldraskap, Politik & samhälle | 4 Comments

Jag vill!

Posted on 01/02/2012

Jag är aldrig med i tävlingar där man ska blogga för att kunna vinna. Verkligen aldrig. Men för Caroline gör jag ett undantag. Dels förtjänar hon publiciteten – för att hon är duktig förstås, men även för att hon är generös och skickar roliga julkort -  dels har jag hur länge som helst drömt om foton på mig och de mina, tagna av henne. Det vore helt klart värt en tågresa söderut i vår, kanske runt min födelsedag?

Frågan är om jag helst skulle vilja ha kort på de vackraste motiven i familjen eller om jag skulle ta med maken för att kompensera våra usla bröllopsfoton. (Obs, ej modellernas fel. Fotografen visste inte vad hen gjorde.) Kanske måste jag inte bestämma mig omedelbart?

Om ni vill tävla, gå till Solve foto & form.

PS: Modellen till vänster heter Siri. Jag blir en liten pöl varje gång jag ser denna bild, så bedårande är den och hon.

 

Posted in Teman, enkäter, listor & sånt | Leave a comment

Fult spel har aldrig sett så bra ut

Posted on 31/01/2012

Jag var ju så peppad inför svenska Top Model (varför kan man fråga sig, den svenska versionen har ju inte direkt varit kvalitativ tidigare…) och så började de marknadsföra med en idiotisk slogan och en ännu mer idiotisk reklam där lösryckta repliker vittnade om att deltagarna egentligen tävlar om att bli Top Bitch. I första avsnittet framgick snart att det inte var riktigt så illa (även om jag hjärtinnerligen önskar att snobbiga Sophie blir den första att röstas ut). Varför vill tv3 lägga så mycket fokus på konflikterna? För att det säljer. Förstås. Men VARFÖR säljer det? Det är ett av de största mysterierna i underhållningsväg, detta att folk vill se folk som bråkar och är otrevliga mot varandra. Gossip girl till exempel. Jättepopulär serie som går ut på att överklassungar hugger varandra i ryggen. Jag avskyr den. Men det är ändå fiktion; Real Housewives of [insert valfri amerikansk stad] är däremot på riktigt (nåja, säkerligen lite regisserat och garanterat redigerat, men ändå). Jag har råkat zappa över till någon variant av serien (vilken har jag ingen aning om, det är ju likadana blonda botoxbimbos i varenda version)  ett par gånger men aldrig stått ut mer än tio minuter. Svinrika människor som beter sig svinigt mot varandra, trots att de umgås regelbundet. På vilket sätt är det underhållande? Jag tycker det är motbjudande, ja jag blir rentav så förbannad att jag inte vill skriva ett ord till.

Posted in Media & populärkultur | 2 Comments

Opersonligt brev

Posted on 25/01/2012

Att producera tio versioner av en text med enbart små variationer, det är inte sådär jättekul. Inte heller kan man sväva ut särskilt mycket – eller, man och man, beror kanske på vilket jobb man söker. Men just dessa jobb jag ska söka kräver en viss behärskning i formuleringarna.

Jag ägnar alltså dagen åt att skriva så kallade personliga brev. En märklig, för att inte säga felaktig benämning. Kanske borde det heta reklambrev istället. I vilket fall som helst går det jättedåligt, vilket är direkt kopplat till den gångna natten. Har en usel sovperiod. Jag och sömnproblemen går way back, nästan tjugo år nu, men de tar sig ständigt nya uttryck. För tio år sedan kunde jag ligga klarvaken till gryningen. För tillfället ligger jag istället och nästansover i flera timmar. Jag föredrar nog det förra, då kunde jag åtminstone nyttja tiden till att läsa. Nu är jag istället så trött att jag inte kan röra mig en millimeter, men jag sover ändå inte. Sjukt störigt. Blir inte ett dugg bättre av att C ofta vaknar och vägrar somna om annat än i vår säng. Ofta inträffar detta precis efter att jag själv äntligen lyckats somna på riktigt. Jag är inte Little miss Sunshine* om jag inte fått sova ordentligt. Och jag är absolut inte effektiv. Istället för att skriva de där himla breven har jag försökt stilla ett olidligt sug efter vaniljsemla genom att istället surfa efter visuella sötsaker. Har gått igenom några 50-talsbloggar, hittat denna Po.p-klänning som nog C ska få, kollat in Djur på djur (katt på iller, jag dör så gulligt) – men nu måste jag skärpa mig. Inte lockas av alla roliga enkäter jag ramlar över. Eller, kanske bara en? Efter att jag skrivit klart det första brevet. Okej, så säger vi.

* Apropå Little miss Sunshine, ni måste kolla in Alana.

Posted in Livet | 1 Comment

Känslomänniskor

Posted on 23/01/2012

Trött på världen. På den fullständigt orimliga fixeringen vid pengar. På att en procent av världens befolkning äger över 40% av tillgångarna. På att vinstintressen styr media så att konsumenten inte kan lita på att rätt personer granskas. På att en man som schabblat med blanketter utsätts för något som närmast liknar mobbing, medan en annan man, som dessutom råkar vara utrikesminister, ljuger om sin koppling till en affärsverksamhet som ägnat sig åt folkrättsbrott. På att den kvinna som är ytterst ansvarig för landstinget i Stockholm inte offentligt ställs till svars för att en vårdcentral säljs för miljoner, pengar som går direkt till de redan snorrika aktieägarna tillika läkarna. JAG ORKAR INTE! Hur blev världen så osolidarisk?

Utan att vara sosse så gillar jag verkligen Håkan Juholt som person. Han verkar varm och humoristisk. Hörde ni honom i Morgonpasset? Hilarious.  Nu läser jag överallt att känslomänniskor av hans typ inte funkar i politiken. Jag är också känslomänniska. Och politiker. I min nämnd uppstår sällan heta debatter; vi klubbar mest igenom föreningsbidrag, beställer offentlig konst och diskuterar olika sorters konstgräs till fotbollsplaner. Men ibland bränner det till, som på senaste sammanträdet då en av punkterna på dagordningen handlade om att ta ut en inträdesavgift på stadens muséer. En företrädare för Moderaterna argumenterade för detta genom att säga ungefär ”kan man betala en hundralapp för att gå på en bandymatch så kan man också betala fyrtio, femtio kronor för att gå in på muséet.”
Jag såg fullständigt rött inför denna totala brist på klassperspektiv, och med en röst som nästan sprack av frustration replikerade jag att jag gärna skulle leva i en värld där ”man” kan lägga hundralappar på bandymatcher, men att denna värld tyvärr inte existerar.

Någon föreslog att ett alternativ för att få intäkter till muséet kan vara att börja ta ut en parkeringsavgift. Då gick nämnda moderat i taket, ”ska man straffa oss som bor på landet och som inte har något annat väl än att ta bilen?”. Varpå jag närapå väste att en familj som saknar bil måste lägga ner en dryg hundralapp för att kunna ta bussen tvärsöver stan, och om de utöver denna utgift ska betala museiinträde väljer de med stor sannolikhet att stanna hemma. Vill vi ha det så?

Jag har ingen kunskap om olika konstgräsmattor, men jag har mina hjärteämnen och de går jag igång på. Rätten till kultur är en demokratifråga och vill man begränsa åtkomsten till kulturen för låginkomsttagare går jag igång. Ja, jag är en känslomänniska, och jag tycker faktiskt att det är just i politiken vi behövs.

Posted in Politik & samhälle | 2 Comments

Random grejer från senaste veckan i väntan på ett rejält inlägg

Posted on 22/01/2012

- I torsdags var jag och en drös fina människor hemma hos Lovisa. Vi såg Apflickorna och jag tror att vi alla kände ungefär ”say whaaat?”. Sedan åt vi ost och pratade om musik, sängar, sjukgymnaster och annat viktigt.

- Tidigare under dagen ringde jag läskiga telefonsamtal. Det gick bra om än inte med det resultat jag hade önskat. Frågan jag ställer mig är hur himla lång tid det ska ta att komma över telefonskräcken? Det här med face your fears verkar ju inte leda någonstans.

- Maken och jag har börjat se The Walking dead. Vi har missat det när det visats på tv och vi är inte så värst mycket för att ladda ner egentligen, men nu kände vi oss efter. Vi har bara sett tre avsnitt men jag gillar’t skarpt. Enda nackdelen är vetskapen om att handlingen – får man förmoda – går ut på att allt är mer eller mindre skitjobbigt, hela tiden. Jag blir så stressad å karaktärernas vägnar.

- Jag har hittat 9 jobb att söka varav ett par är sådana jag verkligen skulle vilja ha och dessutom är kvalificerad för. Dock känner mig mig mer stressad och ostrukturerad än peppad. Är det någonsin roligt att skriva jobbansökningar?

 

Posted in Livet | Leave a comment

Jag vill jag vill jag vill!

Posted on 18/01/2012

Ni  vet när man fått en vansinnigt briljant idé och vill förverkliga den NUNUNU innan någon annan snor den? Sjukt frustrerande! (I synnerhet klockan nio på kvällen när man inte kan ringa till vissa nyckelpersoner.)

Posted in Livet | 4 Comments

Svikare

Posted on 17/01/2012

Tack för alla kommentarer! Ni tycks vara väldigt ense, även med mig. Att jag frågar beror på att E häromdagen visade upp en riktigt gräslig tingest, vad det var har jag lyckats förtränga, och frågade just ”visst är den fiiin?!” varpå jag undslapp mig ”nej, jag tycker faktiskt att den är jätteful”. Maken såg alldeles upprörd ut och jo, jag insåg ganska snabbt att jag var lite för brutal. Det var en oerhört spontan reaktion på något oerhört hiskeligt. Jag följde dock upp med ”men det är okej, man får tycka olika”. I vanliga fall är jag mer diplomatisk. ”Aha, tycker du det? Den var inte riktigt i min smak.” Och samtidigt är jag, precis som ni, oerhört noga med att lära henne att alla tycker om olika saker och att man inte ska kritisera någon för det. Det hela är lite av en balansgång. Att jag alltid försöker vara ärlig beror på att jag inte vill slentriansvara ”mhm, vad fin”, och detta gäller i synnerhet när hon visar upp sina egna alster. Fast då säger jag förstås aldrig att det är fult – eftersom de alltid är storartade – utan brukar kommentera och analysera, ”vad häftigt med ett randigt hus, ett sånt skulle man bo i” o dyl. Säger aldrig aldrig bara ”fin” utan försöker se allt hon gör, se det ordentligt. (Detta har visat sig vara en utmaning på sistone då hon och de andra barnen på fritids alltid får färglägga uppkopierade fyll i-bilder istället för att rita egna teckningar – alltså, de blir inte tvingade, men de vill helst göra det och fritidspersonalen säger inte nej. Det tycker jag de borde… Anyway, jag har hanterat detta genom att säga att jag tycker mest om när E ritar helt själv.)

Apropå fritids och dilemman: idag när jag hämtade E var hon ute i hallen och övade på en teater med några kompisar. I ett hörn satt en uppenbart ledsen tjej som ingen låtsades om. Jag sa att hon inte såg ut att må så bra och frågade om hon ville att jag skulle hämta någon i personalen. Hon skakade på huvudet. Säkert? Skak igen. Kan jag göra något annat för dig? Skak skak.

Och ändå sa jag till personalen. Har brottats med mig själv sedan dess, var det fel gjort? Hon uttryckte ju tydligt en önskan som jag ignorerade, dels för att hon verkligen såg ledsen ut, alldeles rödsvullen och hopsjunken; dels för att jag tänkte att hon nog egentligen ville att någon brydde sig om henne även om hon inte ville behöva prata om vad som hänt. I själva verket utgick jag ifrån hur JAG hade känt i hennes sits som barn. Just denna sjuåring kanske inte alls funkar så. Blä vad svårt.

Om E fick höra på hemvägen hur viktigt det är att bry sig om en kompis som är ledsen? Svar ja, och det med ett väldigt bestämt tonfall. ”Men hon ville inte prata med mig” sa E, så kanske hade hon samma dilemma som jag.

Posted in Barn & föräldraskap | 2 Comments

Vi som hämtar klockan 15

Posted on 16/01/2012

Vi hämtar våra barn samtidigt. När jag kommer med C i vagnen på vägen bredvid dungen precis utanför dagis kommer hon från andra hållet medan hennes dotter småspringer några meter framför. Precis som C utropar hennes barn olika vokalbaserade ljud snarare än ord, med undantag för ett och annat ”mamma!”. Hon springer lite smålustigt, vevar med armarna, precis som C. Han brukar betrakta henne nyfiket när vi möts, hon däremot verkar vara i sin egen värld. Jag har sneglat på mamman, hon ser alltid så oerhört lugn ut medan jag själv är uppjagad och svettig efter att ha brottats med overallvägrande unge. Hon är dock avsevärt äldre än jag, kanske blir man coolare med åren. Och kanske har hon hämtat sitt barn många fler gånger än jag har gjort det. Mitt barn är ett år, hennes är åtminstone trettio år äldre. Jag hämtar på dagis, hon hämtar på dagverksamheten för funktionshindrade. Jag säger inte att våra situationer är precis likadana, men de kanske inte är särskilt olika heller.

Posted in Barn & föräldraskap | 2 Comments

Helsingborg, melonens land

Posted on 13/01/2012

Stor dag imorgon. Ganska dåligt att jag inte somnade förrän fem natten till idag. Hjärnan är inte riktigt i planeringsmode. Det vore dumt att glömma packa något superviktigt eftersom vi ska ända till Helsingborg, E och jag. Fast det vet inte hon. Hon vet att vi ska gå på teater men inte att vi ska se Resan till Melonia. Världens kanske bästa film, fast på scenen. Jag är så peppad att ni anar inte, men också skitnervös för att det ska bli tågkaos, att vår hotellbokning ska ha gått upp i rök, att föreställningen blir inställd p g a kräksjuka skådespelare. Håll tummarna för att vi kommer dit och hem utan problem.

Om en stund börjar säsong 4 av Big love på SVT, det är jag också sjukt peppad på. Lätt på topp 5 över bästa serier. (De andra: Battlestar Galactica, Twin Peaks, Downton Abbey, Lilla huset på prärien. Det sista är inte ironi.)

Posted in Livet, Media & populärkultur | 5 Comments

Frågeställning

Posted on 13/01/2012

Om ditt barn kommer och visar upp något i till exempel en tidning (d v s inget som hen skapat själv) och säger: ”Kolla, visst är den fiiin?!”, och du tvärtom inte alls tycker saken ifråga är fin utan riktigt gräslig  – vad svarar du då?


Jättefin?

Posted in Barn & föräldraskap | 8 Comments

Dåliga egenskaper

Posted on 13/01/2012

Nej, det här ska inte bli en sån där blogg med videoklipp i var och varannat inlägg, vet att man inte orkar klicka. Vill bara apropå detta säga att jag också är mycket förtjust i stop motion-filmer, men de ger mig på samma gång ångest när jag tänker på hur mycket tid och energi som lagts ner på att flytta post-its, forma en degklump, måla och sudda, eller som i videon, vända på och flytta böcker. Sjukt! Varför blir jag inte enbart imponerad? Kanske har det något att göra med ett ämne jag och Lovisa diskuterade häromnatten: det här med att inte kunna slutföra saker. För min del beror det nog framför allt på rädslan för ett misslyckande, vilket det skulle kännas som ifall jag la ner väldigt mycket tid på något utan att bli nöjd med slutresultatet -  en överhängande risk eftersom jag är perfektionist. Jag är väldigt sällan riktigt nöjd. Och så är jag vansinnigt otålig. Skitdåliga egenskaper. Särskilt i kombination.

Posted in Livet, Media & populärkultur | Leave a comment

Favoritminnen

Posted on 13/01/2012

När vi fick bada C för första gången, många veckor efter hans födsel eftersom hans ben var gipsat.

När jag klev in på högskolan dagen för uppropet i Genuskunskap A, och det var sommar och tomt i korridorerna, och jag kände mig högtidlig och vuxen och kände på mig att det här skulle forma mig på flera sätt.

När Lovisa och jag såg Lady Chatterleys älskare och skrattade så vi grät åt de mycket osensuella scenerna där skogvaktaren gör helikoptern i ösregnet och sedan placerar blommor i sin älskarinnas könshår.

När någon kysste mig för första gången och mina kinder blev röda av stickig skäggstubb.

När E föddes och jag trots att jag låg bortdomnad på ett operationsbord med fullt av människor runtomkring mig var totalt lugn och harmonisk.

När jag var fjorton år och fick en teddyfodrad manchesterjacka som var jätteinne på min skola då, och jag grät av lycka över att få ha något som alla andra hade.

När scenografiläraren sa till mig och Sofia att vi fick VG i kursen, och vi gick iväg helt coola men studsade runt och tjöt glatt när vi kommit runt hörnet.

När S kom uppför trappan på tågstationen, såg mig för första gången och log som om han vore solen själv.

Posted in Livet | 4 Comments

You can get addicted to a certain kind of sadness

Posted on 12/01/2012

Det fantastiska med Youtube är att vem som helst kan bli stor. Tre tjejer med Kesoburkar kickar Robyns ass. Youtubecovers är ett av mina stora internetintressen och  fastän utgångsläget är ju ganska svårslaget är den ovan är min allra bästa – vilken är din?

Posted in Media & populärkultur, Musik | 5 Comments

Henrietta ska du inte glömma

Posted on 12/01/2012

Utan att riktigt veta varför: jag läser väldigt sällan facklitteratur. Är därför väldigt glad att jag är med i Booked och därigenom fick veta vem Henrietta Lacks var. Tidigare hade jag aldrig hört hennes namn. Hennes Wikipediasida innehåller i skrivande stund ingen mer information än Henrietta Lacks, född 18 augusti 1920, död 4 oktober 1951, är främst känd för att ha gett upphov till HeLa-celler. Det är flera fel med den meningen: Henrietta är enbart känd för detta, och knappt ens för det. Känd inom forskarkretsar vore mer korrekt. Men om fler läser Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot kan det bli ändring på detta. Gör det! Läs den! Så rörande att halsklumpen inte vill ge sig, och så himla viktig, framför allt som klasskildring och ett upprörande dokument över rasdiskussionen i USA.

Innan Henrietta Lacks dog i sviterna efter cancer i livmodern togs utan hennes medgivande ett cellprov som visade sig ha anmärkningsvärda egenskaper. Det används än idag världen över och har både givit upphov till det viktiga poliovaccinet och till flera Nobelpris. Det vetenskapliga beskrivs i boken (och hade gärna fått lite mer utrymme, det blev stundtals väldigt abstrakt för en icke-naturvetare som undertecknad)  parallellt som vi delges historien om Henrietta men framför allt om de som hon lämnade efter sig. Make, fem barn, kusiner och vänner, alla i en socialt och ekonomiskt utsatt situation, alla länge helt ovetande om vilket enorm betydelse de så kallade HeLa-cellerna fått och hur mycket pengar de genererat. I ett stycke står det om hur en av Henriettas söner genomgår en femfaldig bypassoperation:

- det sista han mindes innan han somnade vid narkosen var en läkare som böjde sig över honom och sa att hans mammas celler var en av de viktigaste sakerna som hänt inom medicinen. När Sonny vaknade hade han en skuld på 125 000 dollar för att han inte hade någon sjukförsäkring som täckte operationen.

Den som inte klarar av käftsmällar av denna typ bör undvika boken. Vad sägs till exempel om ”Sjukhuset för sinnessjuka negrer” där ett av Henriettas barn hamnade och fick diagnosen ”idioti” fast hon troligen bara var döv. Den här boken gör ONT. Så som insikter om allt det fula i vår historia och vår nutid gör. Men jag tror vi behöver läsa om det för att kunna göra oss av med det och skapa den värld vi vill ha.

(Fotnot: Rubriken är en pastisch på en annan boktitel.)

Posted in Litteratur, Politik & samhälle | Leave a comment