lipsill.com

Två månader sedan jag började heltidsjobba. Hur har det gått att lämna över projektledarrollen? Jag tycker vi sköter oss rätt bra, både jag och S. Ibland klantar han till det, och ibland klantar jag till det genom att bara inte kunna låta bli att packa E:s gympapåse. Ibland känner jag alldeles för stort ansvar, som idag när S hade tagit fel på tiden som E skulle vara på ridskolan och jag spontant kände för att omedelbart ringa ridläraren T och be om ursäkt. Men jag gjorde det inte, och det är väl det viktiga.

Gillar fortfarande mitt jobb. På sistone extra mycket för att jag kan flexa lite som jag vill. Det gjorde VAB-veckorna mycket lättare att hantera. Jag var hemma på förmiddagarna, jobbade eftermiddag och kväll. Jag flexar faktiskt varje dag även i vanliga fall. Eftersom jag är halvdöd klockan åtta på morgonen brukar jag börja någon timme senare och istället jobba en timme på kvällen. Det är ändå framför allt då det går att få tag på kidsen. Jag vet, hur töntigt är det inte att jag kallar dem kids?  Men jag har inte kommit på något bättre, de är ju en slags kollegor men ändå inte.

Värdelöst för övrigt att vi var hemma hela två veckor med C och först nu, när han är tillbaka på dagis, har jag fått hans förkylning.

Ja, nä. Jag är rätt dålig på det här med att blogga. Men jag är hyfsad på Instagram nu när det finns till Android, så kolla upp lipsillen om ni känner ett trängande behov att se vad jag gör om dagarna.

Jobbet går bra. Det är väldigt skönt att kunna gå hem klockan fem (eller sju, eller halv tio – många kvällsmöten för tillfället) och vara ledig. Inte ständigt uppkopplad på det sociala nätverket i jakt på nya uppdrag. Också väldigt skönt att jobba för en samhällsförändring  utan att behöva engagera mig ideellt i frågan (det räcker med det politiska uppdrag jag har). Men jag vore inte jag om jag inte tog liite av min fritid för att gå på ett möte som är indirekt kopplat till mitt jobb. Så skedde i onsdags.

Sexism har förekommit i precis alla organisationer jag kommit i kontakt med, i olika utsträckning. I onsdags stod dock en enda man för det värsta uttalandet jag hört (med egna öron, det vill säga). Utan att gå in på detaljer: mötet handlade om en enda stor fråga och styrelsens förslag på en lösning visade sig ha stöd från högre ort. Det absolut första inlägget inleddes med ett ifrågasättande av detta stöd. ”Att en styrelse som till största del består av kvinnor har stöd från förbundet, kan det bero på att förbundsordförande är en kvinna?”

!!!!

Jag har aldrig tappat hakan förut. Inte på riktigt. Jag blev SÅ ARG. ”Vad sa han?!” frågade jag kollegorna runtom mig. ”Precis det du trodde han sa” fick jag till svar. De hade varit med förut. Jag satte omgående upp mig på talarlistan, men många hann före. Minst ett tiotal personer hade ordet innan det var min tur, men inte en enda berörde det som sagts, han stod helt oemotsagt tills jag fick gå upp och säga att det var det värsta lågvattenmärke jag hört och att den attityden kommer skrämma bort de ungdomar de så gärna vill ha till verksamheten. Han kontrade då med att han faktiskt känner förbundsordförande och att hon inte skulle ta illa upp av det han sa. ”Så bra då” svarade jag, ”men jag och flera härinne tar vansinnigt illa upp av att du antyder att stödet för förslaget skulle vara baserat på att tjejer håller varandra bakom ryggen och inte på kunskap och erfarenhet”. Då flinade han och tittade ner i golvet. Senare la han ner sin röst och styrelsens förslag vann. Flera sa till mig att det kan ha berott på hans dåliga samvete. Jag vet inte jag.  Tvivlar på att han kom till insikt. Han verkade inte van vid att någon säger ifrån. Det var bara jag som markerade, men jag var inte ensam om att reagera. Jag har nog aldrig fått så mycket uppskattning för något som för det jag sa under mötet. Män och kvinnor i olika åldrar har de senaste dagarna berömt mig otaliga gånger, jag har fått mail från personer som inte var där men som hörde talas om min ”insats”. Folk uppskattar med andra ord att man knäpper en mansgris på näsan, men de vågar inte göra det själva. (Jag hade dock en fördel i att vara ny, det fanns nog en del gammalt groll som störde.) Eller så är de så vana att de inte riktigt reagerar, minst en jag pratat med förklarade det så. Eller så tror de att det inte tjänar något till. Oavsett vad så är det sorgligt.

”Vi håller inte käften!” Det är självklart när det kommer till rasism, alla påstår sig vara villiga att säga ifrån när de hör något vardagsrasistiskt. Kan vi inte säga att det gäller sexism också? Låt ingen gubbe stå oemotsagd.