”Det är så trist” säger mammorna på Öppna förskolan. ”Så trist att bara tjejer får ha färgglada kläder.” Jag håller med.
”Det är ju så fint med rött på pojkar!” säger de sedan. Då suckar jag. Det är inte fint med rött på pojkar. Vissa pojkar klär inte alls i rött. Liksom att vissa tjejer inte gör det. Jag blir så trött på personer som tror att de ser utanför ramarna och sedan generaliserar hej vilt för att verka politiskt korrekta.
Och ändå är det så mycket bättre nu än för sex år sedan. Då gick jag till ÖF med E, klädd i röda byxor och blå t-shirt. ”En liten kille?” Och när jag dementerat: ”Ja, här kör vi med klädkod, hihi.” Jag gick aldrig dit igen. På stan mötte jag en gubbe som sa att E i sin röda jacka och sina blå jeans var flicka upptill och pojke nertill. Jag tänkte att vi fastnat i femtiotalet.
Det kan vara så att vi bor i en mindre inskränkt stad nu. Det kan vara så att mammorna på Öppna förskolan himlar med ögonen bakom min rygg. Men jag har aldrig fått en enda kommentar där om att C har flickiga kläder, trots att han allt som oftast är klädd i rosa, ibland även i tunika eller klänning. Vilket han är för att det är fint. Jag kan erkänna att jag då, 2005, klädde E i blå och gröna kläder i någon slags protest, men nu känner jag inte längre behov av att manifestera något. Jag tycker helt enkelt att C är skitsöt i karamelliga kläder. Skulle aldrig klä honom i gråmelerat och marinblått, herregud vad trist. Jag klär mig själv färgglatt, inreder färgglatt. Så länge jag får bestämma vad mina barn har på sig kommer även de vara färgglada. Vilket i praktiken innebär att jag inte köpt ett enda plagg till C på den så kallade killavdelningen.
”Det är hopplöst att hitta könsneutrala kläder!” suckar mammorna. Jag tänker att de har väldigt höga krav. Vad är det som gör att en t-shirt med bild på en ballong är könsneutral? Byt ut ballongen mot en bil eller en blomma och genast menar många att tröjan inte är neutral. Människors oförmåga att sätta in sina åsikter i ett normsammanhang är tröttsam. Själv tycker jag att alla kläder är könsneutrala. Det finns inget som rent fysiskt hindrar en man från att ha klänning. Det må dröja decennier till min definition av ordet är den allmänrådande, men jag - som ändå är pessimist - tror att det går åt rätt håll.
Mina karameller.
Jag klär E i rosa och blommigt och svart med tattootryck och brunt och randigt och färgglatt och enfärgat. Sånt vi har helt enkelt! Jag får sällan kommentarer men ofta frågar folk om det är en pojke eller en flicka om de vill säga något om henne eller honom. Jag trodde fler skulle mena att det blommiga är tjejigt. Jag får höra betydligt fler kommentare, fortfarande, med Melvin. Som att ”vad kul att han också kan få komma ut”, ”fint av dig att ta med honom ut”, ”vad roligt för honom att han också får vara ute” och så vidare.
Okej, kommentarer av det slaget lär ju vara sju resor värre, fy!
Jag får också en del frågor om det är en pojke eller en flicka men med E förutsatte alla att hon var en kille, så på det planet har det definitivt gått framåt. Även om det blir en del bakslag…
Men hjälp vad gräsligt! :-( Jag läste i tidningen idag om en pojke som inte fått följa med klassen på utflykt eftersom de inte hade assistent. Det är förjävligt. Hoppas att Melvin slipper sånt. Tyvärr verkar väl risken överhängande i dagens samhälle.
Du har två väldigt fina karameller tycker jag!
Kul att du är tillbaka med en blogg, jag har saknat dig!
Tack Maria. :)
Jag köpte strumpbyxor, prinsessbadskum och kalsonger igår till S. Kassörskan frågade väldigt poängterande om jag verkligen skulle ha kalsonger. Det tog ett tag för mig att fatta. Vad då, det var väl klart! Men när jag tittade på resten av inköpen förstod jag även om jag inte ville förstå.
Kassörer är ju ett släkte för sig när det kommer till sådana här saker. Tror de att de säljer mer när de antyder att vissa saker bara är till för vissa kön?