Hur många tecken har jag på mig och hur stort tålamod har ni? Det skulle vara mer effektivt att berätta vad jag inte gråter av. Men gråtmildheten är faktiskt något relativt nytt i min karaktär. Visst grät jag mycket även när jag växte upp, men bara om sådant som drabbade mig personligen, oavsett om det var asfaltsskrapade knän eller någon som varit elak, men jag kan på rak arm berätta om de få – närmare bestämt två – gånger som jag gråtit åt filmer när jag var ung. Medan andra bölade åt Titanic satt jag oförstående.
Men något hände när jag var lite över 20, och rent logiskt kan det ha haft ett samband med att jag blev mamma men jag kan inte säga säkert om just den livsförändringen orsakade det faktum att jag nu gråter åt precis allt. Med gråter menar jag nu nödvändigtvis inte att det alltid rinner tårar, det kan räcka med att jag får något tjockt i halsen och pipig röst. Jag gråter när en bok jag älskat att läsa tar slut, jag gråter när Halle Berry får sin Oscar och jag gråter när Oprah uppfyller den cancersjuka flickans dröm om att simma med delfiner. Jag gråter när familjen kommer hem och upptäcker sin nya plasma-tv i Extreme home makeover fast jag på ett plan inser hur jäkla sliskigt det är, och nog fan gråter jag när Rose puttar ner Jack i vattnet! Senast grät jag när vi på fredagsmorgonen tassade in till E och sjöng Ja må hon leva – den proceduren har jag inte klarat av utan att få grötig röst en enda gång sedan hon föddes.
Det märkliga är att jag gråter alltmer sällan för min egen skull. Jag grät inte av lycka vare sig när barnen föddes eller när jag och S gifte oss, men han har däremot fällt en tår vid samtliga tillfällen. På senare år har jag framför allt gråtit av trötthet och frustration, alltmer sällan för att jag är riktigt ledsen. Jag har haft perioder då jag gråtit dagligen av ren sorg och bedrövelse så det är väldigt skönt att slippa det och istället få släppa på trycket åt dåliga filmer. Men det finns ju gränser. Jag tycker ju egentligen inte att det är det finaste jag sett när Oprah ger bort hundra bilar, ändå är det som att trycka på en knapp.
Känn er fria att analysera!
