Att visa sin svaghet är styrka, eller?
Jag faller ofta igenom. Och du? Befriande är det när vi berättar detta för varandra. När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå. Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken.
För hur fan skulle det se ut.
Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.
Jag avgudar Mia Skäringer. Hennes bok, som citatet kommer ifrån, är briljant. Serien Mia & Klara skitrolig. Och hennes show, som jag gav mig själv i födelsedagspresent att gå och se, gjorde djupt intryck på mig. Framför allt hennes förmåga att få publiken att skratta lite för länge och sedan sätta i halsen beundrar jag. Det är sådant som väcker tankar och får folk att omvärdera. Hennes ärlighet och nakenhet – nu menar jag inte den fysiska – är beundransvärd.
Därför är det så svårt för mig att förstå hur hon kan väcka sådana starka reaktioner. När showen (finns fram till 10 oktober på SVT Play) sändes för några veckor sedan tyckte precis alla någonting om Mia. De flesta i min krets var positiva, men några var negativa och det rejält. Alla skrattar inte åt samma sak, alla uppskattar inte grova dialekter och grimaser eller klump i halsen-berättelser om våldtäkter och relationer. Det är självklart. Vad som förbryllar mig är behovet av att vilja delge sin uppfattning om att just Mia är överskattad. Varenda gång jag nämnt henne genom åren har minst en person känt sig tvungen att genast tala om hur illa hen tycker om Mia Skäringer. Det händer i stort sett aldrig när jag skriver om andra personer jag beundrar, för i regel tycks inte folk, åtminstone inte de jag känner, ha ett behov av att dissa sådant andra uppskattar. När Henrik Schyfferts show The 90′s – ett försvarstal tv-sändes för några år sedan såg jag inte ett enda kritiskt inlägg, medan jag läst minst tre om Mias show – och då menar jag inte i antifeministbloggar eller Flashbacktrådar utan hos helt vanliga, vettiga personer. Och fastän Robert Gustavsson är på tv titt som tätt och hans humor garanterat inte uppskattas av alla har jag aldrig hört ett brandtal om varför han är överskattad.
Vad är det hos Mia Skäringer som provocerar så enormt? Är det vad hon säger eller hur hon säger det? Hennes förmåga att dra allt ett snäpp för långt för att det ska kännas bekvämt? Hennes dialekt, tatueringar eller glugg mellan tänderna? Eller bara att hon är en kvinna som inte beter sig som kvinnor ska, som är alldeles för öppenhjärtig om moderskap, om relationer, om sexliv och underliv och kroppsliga funktioner? Jag vet inte. Men jag vet en annan Mia som väcker lika starka reaktioner. Stor humor för en tid sedan då en kompis sa till mig ”Visst är det du som gillar Mia Törnblom?”, och jag bara SAY WHAAAT? Fågelholksmin tills jag insåg att hon blandade ihop Miorna, vilket är rätt intressant för jag upplever dem som varandras motsatser. Hurtfrisk vs…. inte hurtfrisk. Och om jag blir döprovocerad av den ena ytterligheten är det kanske inte konstigt att någon känner likadant inför den andra. Men ändå. Låt mig älska Mia Skäringer ifred.
Det är dialekten. Eller nej, jag vet inte. Du får älska henne i fred om jag får inte älska henne utan att det är ett problem.
Jag har rätt sällan problem med vilka andra personer älskar och inte. Däremot kan jag ha lite problem med när var och hur man yttrar dessa känslor.
Jag har rätt sällan problem med personer så där i allmänhet, och det är troligtvis därför jag gärna berättar det när det är någon jag inte gillar. Jag har absolut inget problem med att andra gillar t.ex. Mia, snarare är jag tvärtom lite fundersam kring vad det är som gör att jag verkligen inte kan stå ut med henne. Jag kan bara inte. Intressant är att du har lyckats pricka in tre som jag har svårt för, de enda tre – förutom borgliga politiker och annat uppenbart – som jag kan komma på faktiskt. Tur att vi förmodligen delar uppfattningen om betydligt fler personer annars hade jag nog börjat undra! (De andra två vet jag varför jag inte gillar. Den ena är en så fånig anledning att jag inte ens tänker skriva det, den andra är dåliga erfarenheter.)
Åh jag kan inte komma ihåg den tredje. Det är Mia, Christine Melzer och…?
Jag kan inte komma på någon jag tycker illa om ”baraföratt.” Det närmsta jag kommer är att jag ogillar Peter Jihde som programledare eftersom jag tycker han är så enormt krystad då. Privat verkar han annorlunda, så det gills inte riktigt. ;)
Bra inlägg!
Jag tycker hon är fenomenal, Mia. Därmed inte sagt att jag är som hon, eller vill vara som hon. Tvärtom, jag är väldigt olik henne. Förutom i hennes, som jag uppfattar, tankesätt i att man ska vara sig själv och prata öppet om det man vill – det till ‘trots’ att man är kvinna. Dock är jag så less på folk som kritiserar andra för hur det är. För där hamnar vi kvinnor i synnerhet i rävsaxen. Och det är ju verkligen inget okänt fenomen att är man en kvinna med avvikande åsikter är man provocerande. Man tror därmed har man rätt att kritisera. Fy vad jag är less på det. Kan vi bara inte vara glad att folk främjar olikheten.
Hejja Mia, för att du är du oavsett din glugg, dialekt eller öppenhet. Tack för att du bidrar till variationen!
Tack Isa! Håller med om det du skriver.
jag gillar mia s. tycker att hon är riktig, och det får mig att tycka om henne. men jag tycker att mia t är mysig också, och hon är faktiskt också riktig. och det tycker jag att jag får tycka ifred också. .)
Var det där en pik? ;)
nej. det tycker jag inte. det var det inte menat som. .)
men det är ju lite samma som du tycker om mia t som andra tycker om mia s? eller?
om man ser förbi mia t’s enormt käcka aproach så tycker jag att man ändå kan förstå henne.
jag har sett en del med henne, och live också innan hon blev stor och utblaffad.
och hon är medveten om att hon uppfattas som larvig, och jag gillar det med henne för hon inte bryr sig om det.
hon vill vara glad och hon vill att andra ska vara det också.
(och inte alls på samma idiotiska vis som jävla kay pollak. -.- )
Jag kanske var otydlig: jag tycker att man absolut får diskutera och problematisera budskap – och jag har inget annat emot Mia T än hennes budskap, det jag sett av det åtminstone – men när det gäller Mia S har jag aldrig sett någon kritik mot hennes budskap utan bara ett allmänt ogillande av hennes som person, och det tycker jag att man inte behöver skrika ut titt som tätt.
okej, på så vis håller jag med dig.
en (dum) tant (som jag berättat för dig om) på mitt jobb tyckte mycket illa om mia och allt var det var, just för att hon delade med sig av sitt liv, och är allt det som hon är.
alltså, rak och ärlig och till viss del lite äcklig. (eller snarare pratar om äckliga saker.)
som vi (du och jag) ändå gillar henne för, och sa inget alls om hennes budskap.
borde sagt till henne, men sånt gör man ju för sällan. .(
en ang. mia ts budskap tycker jag för det mesta är fint.
och ska tas med en nypa salt.
för hon är inte all about att man ska tänka sig glad, bara.
tycker inte jag iaf. .)
Tja, då kritiserar hon ju ändå något av det som Mia står för; öppenheten. En kritik jag aldrig kommer förstå, precis som den att man aldrig ska vara öppen på Facebook för det är ju ”bara Internet”.
Det jag sett av Mia T har varit ”kan jag så kan du”, och det är ett budskap jag verkligen avskyr. Men du är nog långt mer insatt i hennes budskap än jag så kanske finns där något litet som tilltalar mig, men hela positivismrörelsen är mig så främmande att jag inte direkt blir sugen på att läsa hennes böcker. ;)
Jag tycker mycket är bra med henne och hakar inte alls på att det skulle vara provocerande att hon berättar lite mer än folk vill höra eller att hon är kvinna eller vad nu folk skulle kunna hitta för så kallad öm punkt som skulle kunna reta mig bland normalitet. Jag tycker bara inte att hon är så rolig som folk säger, eller så provocerande naken som folk säger eller så… särskilt fantastisk utan mest som folk är mest. De bär med sig en massa sorgliga berättelser och sanningar och man behöver varken sågas eller hyllas för dem.
Men värd ett blogginlägg var hon tydligen trots att jag har för mig att du skrev att du inte hade tid, och det är ju hela min poäng. Att inte många som är som folk är mest blir så uppmärksammade.