Jag har länge skissat mentalt på ett inlägg om C och hans fot. Ett informativt, detaljerat inlägg om hur det kan vara när ens barn föds med vridfot, ett som jag själv hade velat läsa när vi fick beskedet och jag googlade som en tok och enbart hittade mardrömshistorier. Det finns nämligen de som drabbas mer lindrigt, och vi var en sådan familj. Var. Så skriver jag för att C:s fot har börjat vridas tillbaka. Den pekar alltmer inåt och han ramlar ofta när han springer. Så kanske är han inte så lättbehandlad som ortopeden trodde, kanske väntar många år av plastskena nattetid. Undrar hur han kommer acceptera den efter flera månaders uppehåll? Inte alls gissar jag. Vi får veta mer på onsdag.

Det är inte the end of the world as we know it, men det känns lite tungt just nu. Som att han inte är klumpig nog, den lille gossen.