Hej alla föräldrar!

Om några veckor kommer vi att börja åka skridskor. Se till att ditt barn har lagom stora skridskor och hjälm.

Jag letade förgäves efter meningen ”men om ni av någon anledning inte kan ordna det löser vi det på något sätt”, men icke. Det var slut där.

Ett par nya skridskor kostar minst 300 kronor. Skolan ska vara avgiftsfri. Hur går det ihop? Det gör det inte. Det gör det sällan på E:s skola (som är kommunal). Varje dag ska barnen ha med sig frukt hemifrån. Jag gissar, men vet inte säkert, att denna regel gäller fram till mellanstadiet. Året i förskoleklassen inräknat blir det 140 veckor. 140 veckor, fem frukter i veckan = 700 frukter. Äpple är väl generellt den billigaste frukten, men de flesta barn vill nog variera med ett päron eller en kiwi ibland, så säg att man lägger ner 2 kronor per frukt. På fyra år har man köpt frukt för 1400 kronor, och det är förutsatt att man bara har ett barn i lågstadiet.

Det spelar ingen roll att ett äpple är billigt, att det är nyttigt med frukt, att man förmodligen skulle givit sitt barn frukt även om det inte gick i skolan. Detta är inte en avgiftsfri skola. Addera matsäck varje fredag (krav i förskoleklassen), skridskor, utflyktsmat och vi kommer ännu längre från avgiftsfritt. Droppen var när vi med två dagars varsel häromveckan fick hem lapp om julgransplundring i skolan. ”Eget fika medtages (godis tillåtet).” En mening som tydligt signalerade TA MED GODIS! Det låg stora påsar med kexchoklad i kapprummet den fredagen och jag hoppades så att det inte var någon familj som var helt barskrapade efter julen, så att alla barn kunde få med sig åtminstone en liten chokladkaka, inte behöva stå utanför och se kompisarna mumsa.

Fattigdom är ett fruktansvärt stigma. Jag vet, för jag har varit den fjortonåringen som behövt räcka upp handen och säga att jag inte kan få fram femhundra kronor till skolresan, som fått höra klassen sucka när läraren konstaterat att jaha, då får vi göra något billigare. Jag har varit sjuttonåringen som stått bredvid och lyssnat på kompisarnas planer inför skolbalen, ”jag hittade en klänning på rea, bara åttahundra, och igår var jag hos frisören och gjorde en provuppsättning”. Jag har förundrat frågat kompisarna hur de har råd att åka till Mallorca. ”Men hallå Mimmi, jag är absolut inte rik, jag har faktiskt sparat skitlänge!” Jaha, okej. Men det innebär i alla fall att du har pengar att spara.

Mina föräldrar skulle nog haft råd att köpa frukt varje dag, men det finns de som tvingas vända varenda öre. 13% av barnen i Västerås lever i ekonomisk utsatthet.* Det är mer än var tionde unge. ”Har man inte råd att köpa frukt ska man inte skaffa några barn!” har jag hört sägas flera gånger. Vilken hemsk människosyn, vilken total avsaknad av empati! Vem som helst kan råka illa ut, och saknar man socialt och ekonomiskt skyddsnät är det inte långt till botten. Inget barn ska behöva lida för att mamma eller pappa råkade bli sjuk och inte längre får vettig ersättning. Inget barn ska behöva stå med nerböjt huvud när läraren frågar var skridskorna och matsäcken är.

Jag och maken mailade rektorn på skolan om detta förra året. Hennes svar var rent ut sagt patetiskt. ”Frukt – grönsak –morot – rotfrukt, ser vi som en del i barnets hälsofostran.” Inte ett ord om själva problemet, ingen medvetenhet alls om fattigdomsproblematiken.
Denna gång skrev S ett väldigt diplomatiskt men tydligt mail direkt till E:s lärare om vikten av att ta hänsyn till eventuellt mindre bemedlade familjer. Igår kom ett uppföljningsmail angående skridskorna där det stod att det finns möjlighet att låna på skolan. Så enkelt det hade varit att skriva detta från början. Kanske hade det inneburit en orosklump mindre för en fattig förälder.

*Källa: Har du inga gummistövlar?