E. Du är fantastisk. Som när du skulle lussa i mars, eller idag när du plötsligt visualiserade ett rosa tåg med gröna kanter och en himmel med blå moln. Men för det mesta bråkar vi bara. Du är sur och jag är sur och du tyr dig till pappa och jag tyr mig till C. Jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag fyllde år och du klippte sönder ditt favoritfoto, det du hade inramat, för att kunna skriva ”PAKETET ÄR FRÅN” och limma fast en bild av dig själv bredvid, då gjorde det väldigt ont i mig efter alla gånger jag fräst åt dig. Och ändå kan jag inte sluta, jag kan inte hantera ditt humör, orkar inte lyssna på ”jag tycker inte om den här maten” nio gånger av tio, orkar inte svara ”ja, du måste ha överdragsbyxor” varenda jävla dag, orkar inte höra ”jag får ju aldrig nånting!” dagen efter att jag överraskat dig med glitterskor. Men så tänker jag att det ju inte är ditt fel att du är som du är, att det är jag som felat någonstans. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det.
Mimmi, fina Mimmi. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är väl inte någons ”fel” när humör och personligheter kommer på korståg med varandra och tålamodet tryter. Jag är övertygad om att du gör så gott du kan! Mer kan man faktiskt inte göra.
Tack snälla. Fast om det här är det bästa jag kan känns det ännu mer hopplöst…
:( inte meningen att peppet skulle kännas så
Ne, jag vet. Thank you for trying. <3
Å så jag känner igen! Jag har samma sak här hemma. Alla de där elaka sakerna som bara kommer och så gärna jag skulle kunna stoppa dem i förväg. Att inte förstå, att inte orka. Jag har inga tips, men jag vet hur jobbigt det kan kännas.
Vi kanske kan prata mer om det vid tillfälle, misstänker att vi har ganska lika situationer.
Barnens temprament är inget vi kan styra över. Ta inte på dig skuld för det, det gör inget bättre! Att barnen är sju år med allt vad det innebär kan vi inte heller styra över, även om jag önskar jag hade en fjärrkontroll och kunde snabbspola.
Men jag borde kunna styra bättre över mitt temperament…
Mimmi, många är vi nog som har lite problem med humöret och temperamentet. Jag tycker inte jag gör mycket annat än gnäller och tjatar på mitt barn, ofta helt oförtjänt. Det är väl skönt att någon skriver om det så man kan sluta känna sig så förfärligt ensam. Jag har funderat på så varför jag är så tråkig mot M.
Skönt att känna sig lite mindre ensam.
Ja, det borde kanske jag också. Men jag tänker såhär:
Jag är en känslomänniska. Det är inget jag kan styra över. Jag får utbrott och skriker på ongarna. Jag fräser. Jag sliter mitt hår. Men att jag är känslomänniska medför också att jag tror att mina barn känner sig ljusår mycket mer älskade än vad jag själv gjorde som liten tex. För lika nära som jag har till de dåliga känslorna har jag till de bra. Mina barn överöses av kärlek åt alla håll.
Så faktiskt, hellre känslomänniska än att ha barn som aldrig blir tillsagda eller alltid blir ”politiskt korrekt” tillsagda, men heller inte får svallande ömhetsbevis varje dag. Jag tror mina ungar kommer klara sig bättre och få med sig ett bagage där känslor, dåliga OCH bra, är okej! Inga känslor är för små eller för stora, och vad man än säger eller gör så blir man vänner sen. Och man älskar alltid varandra ändå. Det pratar vi ofta om här hemma.
Vad fint beskrivet. Den aspekten har faktiskt aldrig slagit mig förut.
Känner igen mig mycket. Jag har en större dotter och en mindre. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska favorisera eller skilja på mina barn om jag skulle få flera barn. Nu har jag det, och vad gör jag? Den äldre dottern tålde inte mjölk som liten och hade typ kolik under många månader. Hon var tuttfixerad och ingen annan än jag fick lägga henne. Jag var med henne dygnet runt. Som äldre så fick hon ett väldigt bestämt humör. Hon vill bara äta mat hon tycker om, vill välja alla sina kläder själv, vägrar ha kläder jag köpt om de inte passar hennes stil, är en sån som vill synas och höras överallt i alla situationer, som inte vill städa när jag vill att hon ska, sova när hon borde eller äta när jag har gjort mat. Så fick jag hennes lillasyster. En liten tjej som är hur lugn och mysig som helst, som ammar när hon är hungrig men kan sova ensam också, som är nöjd även med andra människor. Som troligen inte kommer att vara lika bestämd åtminstone som man kan se nu, hon är bara bebis fortfarande. Hon är så oändligt mycket mer lik mig, och så mycket enklare att ha att göra med. Den äldre dottern blir det bara konflikter med. Visst är den äldre dottern också mysig och underbar på sitt sätt, men vår relation har så mycket konflikter bakom sig. Det känns inte riktigt okej att känna som jag gör och jag har aldrig pratat med någon om det heller. Men jag är glad att du skrev om det så jag kunde få känna igen mig och våga öppna mig jag med.
Jag kommenterade här för några dagar sedan, men min kommentar verkar inte ha kommit fram så jag försöker igen. Jag känner igen mig extremt mycket i det du skriver. Jag har själv två döttrar, den ena 5 år och den andra 10 månader. Den äldre dottern är väldigt olik mig. Hon är en teaterapa medan jag är blyg och tystlåten. Hon pratar hela tiden, är aktiv, sportig och intensiv, medan jag är motsatsen. Ibland är hon mer vild än tam. Hon är också väääldigt envis och vill göra allting på sitt sätt. Hon vill välja alla kläder själv och om jag köper något som hon inte tycker om så vägrar hon ha på sig det sedan. Likaså vill hon bara ha mat hon tycker om, annars vägrar hon äta. Många konflikter kan det bli per dag alltså. Och jag orkar inte med alla dessa konflikter hela tiden, vilket innebär att jag blir en grinig och sur mamma. En mamma som gnäller och tjatar, som jag inte alls vill vara. Jag vill hantera vardagen annorlunda, men jag lyckas inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Inte blir det bättre av att lillasyster är annorlunda heller. Trots att hon är så liten så märks det att hon har ett helt annat temperament, hon är mycket lugnare än vad storasyster var som bebis. Jag har alltid sagt att jag inte ska behandla mina barn olika, för det gjorde mina föräldrar när jag och min bror var små (och gör fortfarande), men vad ska man göra om de är så olika.
Hej! Dina kommentarer har legat i modereringskö och den här bloggen är i dvala just nu, därför dröjde det innan de publicerades. Tack för att du delar med dig! Våra situationer är ganska lika, men skiljer sig på en rätt stor punkt. Jag och E är väldigt lika till sättet, inte olika som du och din dotter. Jag har, bl a i diskussioner med mig närstående personer, funderat mycket över detta på sistone och tror att just det har stor betydelse, vår likhet. När jag var i samma ålder som E är nu började det hända många jobbiga saker i mitt liv, minnen som nu kommer tillbaka när jag ser mig själv i henne. Det är lika mycket inom mig det är konflikt som mellan mig och henne.
Jag tror att man ska behandla barnen lika när det kommer till rättvisefrågor, men har på sistone börjat tänka att man tvärtom SKA bemöta dem olika. Att man måste se till dem som individer, se deras förmåga. Att E vid en viss ålder har en viss kapacitet att göra/förstå saker innebär inte att även C kommer ha det vid samma ålder. Hm, det här låter abstrakt, men du kanske är med på hur jag tänker? Vi bemöter även vuxna olika, varierar vår jargong etc, så det borde inte vara tabu att göra så med barnen.