Åh gud. E har lånat en skum och obehaglig film på bibblan: Panda panda, en japansk animerad könskonservativ psykos. Handling: ensam liten flicka stöter på pandabäbis med pappa, vill bli adopterad av dem. Pandapappan säger: ”Det är svårt att bli mamma åt någon när man redan är pappa, men jag kan bli pappa eftersom jag redan är det”. (Briljant dialog – check.) Flickan skriver till sin farmor: ”Jag har fått en pappa, och ett litet barn.” Sedan ger hon pandapappan pipa och portfölj så han kan gå till jobbet, för det är vad pappor gör. Pappan gör runt med ett stort Totoroflin och säger ”det är jag som är pappa”. Vinjetten är kanske bäst av allt:
Mamma, mamma
mamma med sina blommor
Pappa, pappa
pappa med sin pipa
Pa-pa-pa-pa-pa-pa-panda!
Jag lider svårt. Så även C vad det verkar. Han har fått en Xboxkontroll utan batterier att leka med (eftersom han blir hysteriskt glad så fort vi ska kolla på film i Xboxen och tror att han ska få spela). Nu verkar han förbryllad, som över att han inte lyckas stänga av filmen, och springer hela tiden fram till mig och pekar på tv:n. Önskar jag kunde stänga av men E tycker det är bra. Oh lord. Tur att hon lånade Alla vi barn i Bullerbyn också. Ibland behöver man verkligen påminnas om att det finns bra barnkultur. Barnkanalens utbud är verkligen en paradox. Denna vecka visas Ebba & Didrik klockan 9. Så himla bra! När jag var liten hade vi det på VHS så jag har plöjt hela serien måånga gånger, men nu i vuxen ålder lägger jag märke till helt andra saker, som att Fredrik Reng faktiskt är en ganska hård pappa. I vilket fall som helst är det en serie som åldrats med värdighet.
Efter Ebba & Didrik visas Pingvinerna från Madagaskar. Höjden av vedervärdighet.
Jag älskade verkligen Ebba & Didrik och håller med om att den fortfarande håller!
På tal om pandan, A hade ju en period (typ två år!!) när han bara ville kolla på Barbie.. Tror inte ens jag behöver säga mer, du fattar nog. Dödens död.
Haha. Mina sympatier.
Beware of panda. Precis vad jag brukar säga :-) Fast pipa såg jag dig aldrig med… Verkar vara en gammal film? 1972 fick jag upp. Förklarar pipan, hatten och portföljen kanske?
-72, det förklarar saken. Fast det förklarar inte varför de ger ut den på nytt!
Att den ges ut igen beror antagligen på att det är en av Hayao Miyazaki tidigaste filmer.
http://www.discshop.se/filmer/hayao_miyazaki/A5631
Prototypen till ”Min granne Totoro”, enligt Discshop.
Alltså jag såg ju den visuella likheten med Totoro men chocken över att han som gjort så briljanta filmer började med detta skräp… fy!
Närvarande mammor är ju å andra sidan en allmän bristvara i Hayao Miyazakis filmer. (Ovanligt? Nej)
Vet inte om jag håller med dig om att generellt mammor skulle vara frånvarande, däremot är de kanske inte så snälla alltid. I Spirited away är bägge Chihiros föräldrar lika när/frånvarande, men Yubaba är ju mor och väldigt överbeskyddande. I Kiki har föräldrarna lika stor betydelse, i Totoro är mamman ändå där även om hon är på sjukhus, i Ponyo är pappan borta och mamman nära, i Det levande slottet förekommer väl någon mamma om än inte huvudpersonens, i Laputa finns en pappa. I Mononoke och Porco Rosso minns jag inte om det förekommer föräldrar men den sistnämnda suger oavsett genusmässigt. Om jag ska dra någon slutsats tror jag snarare hans filmer handlar om frigörande från föräldrar och närmande av vuxenlivet.