En månad före tvåårsdagen har C sin värsta sjuka någonsin. Väldigt hög feber och krupphosta, inga ovanliga symptom, men tillräckligt för att däcka honom totalt. De senaste fem dagarna har han fått i sig mindre vätska och föda totalt än han vanligtvis får på en dag. Han har alltid nära till skratt, men nu är glimten i ögat borta. Det är nog det som är jobbigast, att allt det intensiva livliga som definierar honom är helt bortblåst. Vi tillbringade fyra timmar på barnakuten häromnatten där han upprepade gånger fick inhalera adrenalin. Paniken i hans ögon så fort han såg masken  satte igång en massa tankar hos mig. Jag kan inte tänka mig något värre i livet än att ha ett svårt sjukt barn. Att se barnet lida av sjukdomens framfart men också av skrämmande sjukhusbehandlingar. Fruktansvärt. C gråter mycket nu, högljutt eller stilla gnällande. Av en simpel dagissmitta. Jag kan bara önska att han aldrig drabbas av något värre.