lipsill.com

Vad ska du göra i helgen? frågar Caroline och eftersom jag försummat bloggen känner jag mig tvungen att svara. Det är fredag och jag har fått min första UNF-lön. På mitt konto finns ett femsiffrigt belopp, och det har för all del hänt några gånger förut, men aldrig har jag vetat att det kommer in ett liknande belopp nästa månad, och månaden efter det. Rus och trygghet makes sweet love. Men denna lön förutsätter arbete och det ska jag göra i helgen. Alla föreningsmänniskor vet att detta är årsmötenas tid, och bägge mina distrikt har förlagt sina diton till imorgon. Nästa år kan jag styra över mötesdagarna, men i år får jag flänga emellan två städer tillika två landskap. Att jobba en helgdag innebär att jag får 1½ dag ledigt (m a o 3 lediga dagar om jag jobbar en hel helg) – rätt bra deal. Därför åker jag efter möte nummer två till mina föräldrar och stannar till måndag, då jag ska få mina födelsedagspresenter: fiskpedikyr och frisörbesök. Men allra först, något jag väntat på i tre år: Hungerspelen på bio. Och ute skiner solen och jag har ny fin kofta och herregud vad bra tillvaron kan kännas. Helt ovant. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att vakna och inte vilja gå ur sängen någonsin igen. Ofta tänker jag på käcka tillrop jag fick under de svåra åren, ”ryck upp dig, ingenting blir bättre så länge du tänker negativt”. Helt fel. Jag tänkte fortfarande negativt när saker kom i rullning. Jag drömde om någonting annat och jag hade tur, det är anledningen till att jag kommit hit. Jag hamnade av en slump på rätt ställe och väl där krävdes en personlig insats, självklart, men jag hade inte varit här idag om det inte vore för att jag råkat träffa min mentor Annika. Så nu vet ni det. Det är inte kört för att du inte orkar ”rycka upp dig”. Ha aldrig dåligt samvete för att allt känns svart. Ett glatt humör idag är inte en förutsättning för att du ska orka upp ur sängen imorgon. Annat spelar in.

Joråsatte jag har gått och fått jobb. Såhär gick det till:

Jag gjorde en shout out på Facebook om att jag var desperat efter en fast inkomst. Mario tipsade då om Ideella jobb, vilket jag hört talats om man tolkat som just obetalda jobb. Kollade dock in sajten, och där fanns en länk till UNF som ville ha en fältkonsulent. Eftersom jag är bra på det här med att arrangera, har hållit på massor med politik och organisationer och dessutom varit nykterist hela livet tänkte jag ”det där jobbet ska jag ha”. Jag la ner en dag på ansökan och fick bra input från några kompisar. Sedan väntade jag. Två veckor efter sista ansökningsdatum hade jag ett möte med min arbetsförmedlare. Eftersom jag är både otålig och pessimist hade jag vid det här laget givit upp hoppet om att bli kallad till intervju, men jag var rädd att i brådrasket bli ivägskickad på ännu en meningslös jobbarsökarkurs, så jag beslöt mig för att ljuga. Jag hatar att ljuga så jag satt med hjärtklappningar och svettningar men försökte trots detta låta övertygande när jag sa att jo, jag har sökt några jobb och ett par tror jag att jag har god chans att få… men kunde bara tänka gud, vilken usel människa jag är.

Då ringde telefonen. Ni fattar vad det gällde.
(Så vansinnigt dramaturgiskt, vem vill köpa filmrättigheterna?)

Intervjun kändes skitbra trots att jag var så nervös innan att benen vek sig. ”På fredag bör vi ha bestämt oss.” Fredagen kom, jag hörde inget. På eftermiddage tänkte jag igen att nu är det kört. Då sms:ade min referens Annika, som vet hur otålig jag är, att de precis hade ringt henne. Hoppet upp igen! Helgen gick långsamt, under måndagen kände jag att nu kommer snart beskedet. På tisdagen var jag grinig, blev sur när telefonen ringde och det bara var maken. Efter lunch beslöt jag mig för att sluta stirra på telefonen, det var ändå kört. Satte mig i soffan med en bok jag försummat.

Då ringde telefonen. Ni fattar vad det gällde.

Jag höll tyst om det fram till i tisdags, då jag skrivit avtal och varit i Stockholm på introduktion. Fick lära mig allt om traktamente och bidragsansökningar, men har fortfarande långt ifrån stenkoll på vad själva jobbet kommer gå ut på. ”Det kommer med tiden!” säger mina snälla kollegor. Och det viktigaste för mig att veta just nu är att jag kommer få lön denna månad. Och nästa. Och nästa, varje månad i minst ett halvår, förmodligen ett år. Min första anställning! (Det var fanimej på tiden, jag blir ju 30 om en knapp vecka.) Svindlande. Samt ganska läskigt,  för det blir den största omställningen vår lilla familj varit med om. Två barn, två heltidsjobb – fast inte riktigt, S kommer gå ner i arbetstid för att C inte ska få så långa dagisdagar. Men ändå. S blir tvungen att dela projektledarrollen med mig, annars kommer hemmet braka ihop. Jag kommer jobba både kvällar och helger så det blir roddigt för honom. Med tanke på att jag lämnat och hämtat på dagis och fritids 9 av 10 gånger i veckan sedan augusti är det inte mer än rätt att rollerna byts om. I gengäld kommer jag se avsevärt mindre av mina barn. Men det får vara så en period. Lyckligtvis kommer jag ha både flex- och komptid att plocka ut. Och så får jag lön, nämnde jag det? Varje månad. Inget mer fakturaskickande, ingen mer oro för att fakturorna inte ska betalas i tid, inget mer hetsigt jagande efter jobbuppdrag. En anställning. Vilken känsla.

Jag = labil. Tänker mycket på framtiden och då är det förtvivlan i ena stunden, hopp i nästa. Vill inte skriva så mycket om det nu eftersom det är jobbrelaterat. Däremot kan jag skriva cirka en roman om C. Han är så gullig så gullig (<– obs, mantra!) men jag blir TOKIG av att springa efter honom. Idag fick jag hämta vrålande ettochetthalvtåring från E:s rum femton gånger på två timmar. Nej, han kan inte vara därinne, han gör kaos på nolltid. Måste montera en hasp eller dylikt på dörren, fast då blir hon ju å andra sidan inlåst. Oh bother. Taggtråd?

Förra veckan skulle S jobba kväll och jag bävade rejält inför att behöva ta matlagning och nattning och hela alltet själv. Jag hade inte sovit (C kommer in till oss varje natt nu) och dagen var så oerhört deprimerande och grå. Tänkte därför att jag skulle slå två flugor i en smäll genom att promenera med barnen till Netto för att dels fördriva tid, dels köpa upplivande tulpaner som de enligt reklambladet skulle ha till extrapris. På vägen dit klättrade C halvvägs ur vagnen hundrafem gånger och väl där var förstås tulpanerna slut. Netto är en sjukt destruktiv affär att handla i. Personalen ser ut att vilja dö. Jag köpte de muffins E valde ut – ”julmuffins med god smak av saffran”, my ass – och fick ännu mer framtidsångest när jag mötte kassasnubbens blick. Den saknade livslust. Jag kan jobba med vad som helst så länge jag inte hamnar på Netto, tänkte jag när jag gick därifrån. Sedan grät jag halva kvällen. Dagen efter var jag glad igen; fick ett oväntat telefonsamtal i lägligast möjliga tillfälle och köpte världens finaste väska på Myrorna. Hade dessutom tålamod med C nästan ända fram till läggdags. Så kom lördagen och jag dog tristessdöden. Ah, jag blir utmattad av mig själv. Kan det inte få vara lite vanligt hederligt lagom ett tag?

Att producera tio versioner av en text med enbart små variationer, det är inte sådär jättekul. Inte heller kan man sväva ut särskilt mycket – eller, man och man, beror kanske på vilket jobb man söker. Men just dessa jobb jag ska söka kräver en viss behärskning i formuleringarna.

Jag ägnar alltså dagen åt att skriva så kallade personliga brev. En märklig, för att inte säga felaktig benämning. Kanske borde det heta reklambrev istället. I vilket fall som helst går det jättedåligt, vilket är direkt kopplat till den gångna natten. Har en usel sovperiod. Jag och sömnproblemen går way back, nästan tjugo år nu, men de tar sig ständigt nya uttryck. För tio år sedan kunde jag ligga klarvaken till gryningen. För tillfället ligger jag istället och nästansover i flera timmar. Jag föredrar nog det förra, då kunde jag åtminstone nyttja tiden till att läsa. Nu är jag istället så trött att jag inte kan röra mig en millimeter, men jag sover ändå inte. Sjukt störigt. Blir inte ett dugg bättre av att C ofta vaknar och vägrar somna om annat än i vår säng. Ofta inträffar detta precis efter att jag själv äntligen lyckats somna på riktigt. Jag är inte Little miss Sunshine* om jag inte fått sova ordentligt. Och jag är absolut inte effektiv. Istället för att skriva de där himla breven har jag försökt stilla ett olidligt sug efter vaniljsemla genom att istället surfa efter visuella sötsaker. Har gått igenom några 50-talsbloggar, hittat denna Po.p-klänning som nog C ska få, kollat in Djur på djur (katt på iller, jag dör så gulligt) – men nu måste jag skärpa mig. Inte lockas av alla roliga enkäter jag ramlar över. Eller, kanske bara en? Efter att jag skrivit klart det första brevet. Okej, så säger vi.

* Apropå Little miss Sunshine, ni måste kolla in Alana.

- I torsdags var jag och en drös fina människor hemma hos Lovisa. Vi såg Apflickorna och jag tror att vi alla kände ungefär ”say whaaat?”. Sedan åt vi ost och pratade om musik, sängar, sjukgymnaster och annat viktigt.

- Tidigare under dagen ringde jag läskiga telefonsamtal. Det gick bra om än inte med det resultat jag hade önskat. Frågan jag ställer mig är hur himla lång tid det ska ta att komma över telefonskräcken? Det här med face your fears verkar ju inte leda någonstans.

- Maken och jag har börjat se The Walking dead. Vi har missat det när det visats på tv och vi är inte så värst mycket för att ladda ner egentligen, men nu kände vi oss efter. Vi har bara sett tre avsnitt men jag gillar’t skarpt. Enda nackdelen är vetskapen om att handlingen – får man förmoda – går ut på att allt är mer eller mindre skitjobbigt, hela tiden. Jag blir så stressad å karaktärernas vägnar.

- Jag har hittat 9 jobb att söka varav ett par är sådana jag verkligen skulle vilja ha och dessutom är kvalificerad för. Dock känner mig mig mer stressad och ostrukturerad än peppad. Är det någonsin roligt att skriva jobbansökningar?

Ni  vet när man fått en vansinnigt briljant idé och vill förverkliga den NUNUNU innan någon annan snor den? Sjukt frustrerande! (I synnerhet klockan nio på kvällen när man inte kan ringa till vissa nyckelpersoner.)